”How can less be more? It’s impossible! MORE is more!”
- Yngwie Malmsteen

Någonstans ute i rymden, som en del av en civilisation som fallit sönder i bitar sedan årtusenden, finns en planet nästan helt bebodd av animerade skelett. Av den lilla mänskliga befolkningen, helt ägnad åt en dödskult, finns bara två tonårstjejer kvar efter att en hel generation barn dött under mystiska omständigheter: Harrowhark, kronprinsessa till nekromantikernas tron som sedan flera år styr hela planeten i sina zombiefierade föräldrars namn, och Gideon, som tillbringat hela sin uppväxt med att lära sig att hantera ett långsvärd och försöka fly från detta helveteshål till nånstans det finns tjejer att ragga på. De har hatat varandra innerligt sen de var små. Då kommer en kallelse från galaxens odödlige kejsare: Varje planet måste skicka sin bäste magiker och dennes kavaljer till ett stormöte för att se vilka som ska upphöjas till kejsarens närmaste. Så Harrow och Gideon målar sig i sin kults obligatoriska corpsepaint och reser iväg till en gammal spökfylld planet för att tävla mot åtta andra lag om vem som är mest värdig … tills de börjar dö på mystiska sätt, en efter en.

Med så långt? En lesbisk Hunger Games möter Agatha Christie IN SPACE? Bra. Glöm nu det där. Bashandlingen är egentligen inte det intressanta med Gideon the Ninth, mycket av det har vi sett förut om man skrapar bort blodet och bendammet. Det härliga är hur kompromisslöst Muir tar detta som en ursäkt att med ett smått maniskt flin vräka på MER ovanpå, att ta allt som varit intressant i sci-fi på senare år och dra upp alla volymkontroller i rött. Queert, gotiskt, blodigt, våldsamt, väldigt fult i mun, med två uppsträckta långfingrar mot alla idéer om realism, och bara så jävla förbannat kul. Allt detta samtidigt som hon strösslar in så många starka karaktärer, genom vår corpsesminkade solglasögonbärande översarkastiska berättare Gideons ögon, att det aldrig bara blir komedi eller splatter. För någonstans är ju ändå allvaret där; unga människor som tvingats in i en strid de aldrig bett om, som släpats hit av århundraden av idiotiska traditioner och bara precis börjar upptäcka att det är upp till dem att kontrollera liken bakom kontrollerna. Att de må vara skyldiga makterna som kastar allt mot dem många saker, men respekt är fanimig inte en av dem.

”Show them what the Ninth House does.”
Gideon lifted her sword. ”We do bones, motherfucker.”

Jag ska inte påstå att Gideon the Ninth nödvändigtvis är ett storverk inom genren. Som allt annat är det första delen av en trilogi, så det får väl framtiden visa, och det har skrivits både mer nyskapande och skarpare böcker (se t ex Kameron Hurleys The Light Brigade). Men det är nog det roligaste jag läste under 2019, och jag vill ha mer.