Jag har sett fram emot Björnkvinnan sedan i våras men när jag börjar läsa är det nästan så att jag räds den. Jag vill inte att den ska ta slut – både för att jag vill stanna i det Karolina Ramqvist skriver och för att jag inte vill läsa det som på något sätt måste komma. På samma sätt som hon själv värjer sig mot att skriva om det. Men är det ens samma sak vi fasar för?

Över en fika berättar en väninna om något hon hört, en fransk kvinna som på 1500-talet följer med sin förmyndare på en kolonialexpedition till Nordamerika och efter en skandal sätts av på en öde ö, där hon överlever. Historien fångar författarens intresse och blir till en besatthet.

Det hon höll på att skriva går i stå och försvinner, undanträngt av denna historia som måste berättas. Hon vill veta allt om denna kvinna för fyrahundra år sedan, mer myt än människa, glömd men omskriven, men vill vara ensam om sin kunskap till dess att hon fått ur sig sin version. Hon lär sig om 1500-talet och hon lär läsaren. Hon får sina idéer och förutfattade meningar omkullkastade och tvingas skriva om och om igen.

Samtidigt inträffar händelser i författarens liv, som gör tillvaron svår och mörk och påverkar hennes skrivande. Hon funderar och ifrågasätter, landar i något men letar ändå vidare.

Det blir en snirklande berättelse om att skriva, om att vara författare, om att göra litteratur av livet. Det finns en stor elefant i det litterära rummet, något stort som lämnas osagt, men snart inser jag att det är ytterst medvetet, att det som sägs och inte sägs tecknar samma sorts bild som berättelsen om Björnkvinnan. De går i varandra och förhöjer varandra.

Det går att spekulera i det personliga (Karolina Ramqvists make utpekas under #metoo som en våldtäktsman men förundersökningen har lagts ned och hösten 2019 är det i stället kvinnan som står åtalad för förtal) men det blir så småningom ointressant. Mörkret finns där, behovet av att skydda sina nära och sig själv och det är allmängiltigt.

Det måste ha kostat på att skriva den här boken. Varje ord är vägt på guldvåg, laddat av insikten om hur texten kommer att läsas, granskas, skärskådas. Och hon består provet med glans, om det var ett prov. Hon lyckas.

Det är drabbande men hela tiden balanserat, det är estetiskt och rent med ett språk som lyckas höra hemma i båda tiderna. Det är vardagens petitesser som blir intressanta på ett sätt som få lyckas med, parallellt med intellektuella resonemang som kräver sitt av läsaren.

Det är författaren från Det är natten fast upphöjt ytterligare en nivå. Där kändes det som om hon var på väg att släppa in världen, att slappna av en aning och bli sårbar. Sedan inträffade alltså något och hon har slutit sig igen. Hon berättar mycket men avslöjar litet.

Integritet. Det är nog det ord som bäst beskriver Karolina Ramqvists skrivande.