Familjen Barrett utgör sinnebilden för en amerikansk medelklassfamilj; mamma Sarah, pappa John och så döttrarna Marjorie och Meredith, kallad Merry. Tyvärr har livet sett mörkt ut för dem på sistone. John är arbetslös sedan fabriken han jobbade på slog igen, räkningarna hopar sig och frågan är om de har råd att behålla huset. Då börjar Marjorie visa symptom på schizofreni – eller är det något annat? Något övernaturligt? Det tror i alla fall pappa John, som vänder sig till den lokale katolske prästen för att få till stånd en exorcism. Och eftersom vi lever i den tid vi lever i tackar familjen dessutom ja till att vara med i en reality show om det hela -The Possession.

Femton år senare får den nu 23 år gamla Merry ett erbjudande att berätta sin historia för en journalist – och sedan länge begravda hemligheter kommer upp till ytan.

Jag hade höga förhoppningar på A head full of ghosts. Och för en gångs skull infriades de, och mer därtill. Paul Tremblay berättar en historia som är så spännande, otäck, gripande och realistisk att det är näst intill omöjligt att lägga boken ifrån sig. Här behöver det förtydligas att spänningen inte berodde på det lika trista som trendiga tricket att skriva korta kapitel och sedan avsluta när det är som otäckast. I A head full of ghosts är det hela tiden historien som vill framåt och Tremblay ska ha ett särskilt tack för att han inte ägnar sig åt billiga cliffhangers utan låter sina karaktärer tala till punkt.

Det vore lätt att beskriva A head full of ghosts som en skräckroman. Och tja, det stämmer – men inte främst på grund av eventuella demoner som tar tonårsflickor i besittning. Den verkliga skräcken sitter i det socialrealistiska, som i hur förblindade människor kan bli av sin tro, hur utsatta barn kan vara i händerna på en manipulativ omgivning, hur utsatta vuxna kan vara i händerna på en manipulativ omgivning och vad omständigheter kan driva människor till. Det vill säga sådant som sker i verkliga livet.

Därmed inte sagt att bokens (eventuellt) övernaturliga inslag är något att bortse ifrån. Och häri ligger något av styrkan hos A head full of ghosts – nämligen att det är fullt möjligt att läsa boken med olika glasögon. Är det en psykologisk skräckroman med övernaturliga inslag och olyckligt slut? Ja. Är det ett socialrealistiskt drama om en utsatt familj på väg mot undergång? Ja. Är det en kommentar om tidens mediefixering och människors längtan efter rampljus? Ja, det med. Är den allt ovan? Tveklöst.

Ska man säga något negativt om boken får det bli att författaren hade kunnat dra ned på de populärkulturella referenserna. Knappt någon film eller bok av det mer skräckinjagande slaget från de senaste tre decennierna förblir oomnämnd. Delvis framstår detta som ett sätt för författaren att göra klart att han är medveten om att historien ”ung tonårsflicka blir besatt av den onde” har berättats förut – något som är helt onödigt. A head full of ghosts må vara sprungen ur samma källa som Exorcisten, Paranormal Activity med flera, men den är också något helt eget.