Tidigt tjugohundratal drabbades stora delar av Stockholm av ett strömavbrott. Min dåvarande kille jobbade på lokalnyheterna som raskt behövde en intervju med en drabbad person till sin tidiga morgonsändning. Nyvaken fick jag sitta i skenet från ett ensamt stearinljus och svara på hur det hela påverkat mig. Jag sa något i stil med att jag hela tiden kommer på mig själv med att förgäves försöka slå på stereon. I efterhand fick jag veta att redaktionen fått ta emot upprörda samtal om den bortskämda tjejen som inte hade större bekymmer än att inte kunna lyssna på musik medan andra hade riktiga problem, som att kunna ge sina barn mat fast allt i kylskåpet blivit förstört.

Jag är oerhört tacksam att sociala medier inte fanns på den tiden. Jag hade förmodligen blivit ett meme på nolltid.

Slut på genant bikt och över till en berättelse om hur mycket allvarligare konsekvenserna faktiskt kan bli om elen försvinner. När termometern visar minus 34 i Aleå blir det plötsligt svart hemma hos sextonåriga Sofia och hennes bröder Simon och Theo, vars föräldrar är i Thailand. Utan att veta hur omfattande strömavbrottet är – förutom att Aleå är mörkt så långt de kan se – eller hur länge det kommer hålla i sig beslutar de sig för att åka till sin morfars gamla stuga, där de kan vedelda och jaga. Jodå, det är kompetenta ungdomar det rör sig om, men det finns förstås komplikationer. Många mil bort finns Elias, Simons bästa vän och Sofias hemliga kärlek, som måste ta sig hem från en spelning för att se hur hans sjuka mamma hanterar strömavbrottet.

Therese Henrikssons roman för ungdomar 12-15 år ligger onekligen i tiden och skildrar övertygande att det inte behövs zombieattacker för att katastrofen ska vara ett faktum; verkligheten är tillräckligt otäck när samhället slås ut och vi inte är förberedda. Jag invänder en smula mot att syskonen så snart inser allvaret i situationen och börjar agera ovanligt driftigt. Att en sextonåring utan körkort omgående rattar iväg familjebilen på hala vägar ut i skogen känns lite väl övermodigt. (En tonåring i min omedelbara närhet hade troligen suttit handlingsförlamad i väntan på räddning minst ett par dagar till.) För att upprätthålla en hög nivå av spänning har författaren gjort Sofia till lite av en actionhjälte. Hon både höjer bössan och rattar scootern med inte alltför ovan hand. På sätt och vis uppfriskande, men berättelsen hade inte behövt vara fullt så händelserik; de ständiga minusgraderna och huvudpersonernas oro är nerv nog. För en fryslort som behöver ett hett kvällsbad och dubbla täcken för att kunna somna under vintermånaderna (och då bor jag ändå i södra Sverige) är inlevelsen rent plågsam. Henriksson beskriver kylan så att den kryper in under huden på mig. Där samsas den med igenkänningen av sorgen, som är mycket fint beskriven.

Ett överflödigt triangeldrama och en orimligt klok och välformulerad tolvåring stör läsningen, men framför allt skulle jag vilja ta ett snack med de föräldrar som lämnar sina barn utan tillsyn i tre veckor. Det är för mig nästan mer svårköpt än orsaken till strömavbrottet. Att såväl medmänsklighet som desperation får ta plats känns däremot naturligt och på det hela taget kan Kyla läsas som en drabbande överlevnadshandbok.

Slutligen en kommentar om bokens omslag: förutom att det stilistiskt stela inte matchar det färgstarka innehållet ger silhuetterna missvisande signaler om att huvudpersonerna är väldigt unga, vilket kan locka till sig yngre läsare än bokens målgrupp.  De personer som handlingen kretsar mest kring är dessutom betydligt mer aktiva än vad silhuetterna ger sken av att vara.