Axel Andersson är historiker och kritiker och har tidigare på Glänta givit ut en bok med den ögonbrynshöjande titeln Den koloniala simskolan. Det är inte orimligt att anta att många av de sjömän som genom historien korsat Atlanten, för hälsans skull borde tagit åtminstone baddaren innan de satte segel. Det är en tanke som dyker upp hos mig när jag läser hans senaste bok Atlantvärlden – En historia om när Nordamerika erövrades, Europa upptäcktes och en ny värld uppstod däremellan. Det kan visserligen tänkas att i de allra flesta fall hade inte ens ett simborgarmärke räddat dem. Att förlisa och överleva i havet någonstans mellan kontinenterna Europa och Nord- och Sydamerika kräver antagligen både simfötter, hajdräkt och tur. Simfoten, det artificiella hajskinnet och turen är som ni vet senare påhitt, så utsikterna för att överleva ett skeppsbrott under 15– och 1600-talen var inte helt gynnsamma. Havet ger, havet tar.

Jag tänker även på Peter Englunds omfattande serie av böcker där Första världskrigets gas, lera och umbäranden genom enskilda levnadsöden får växa fram i hela sin vidd. Atlantvärlden är inte lika omfattande, men förfaringssättet är på det stora hela likadant och gör inte läsningen mindre intressant. I de korta kapitlen får läsaren ta del av sex mäns resor mellan Europa och Syd- respektive Nordamerika. Vi får läsa om en äventyrslysten kapten som framstår som närmast besatt av att upptäcka, att för Europa finna nya landmassor eller genvägar till Asien. Den berättelse som många läsare genom Disneys förskönande och i grunden motbjudande film känner igen är den om Pocahontas. Här figurerar hon endast i bakgrunden. Här ges utrymme till de mer eller mindre bortglömda personer som finns sig i äldre källmaterial.

Historieberättande kan vara torrt som fnöske, men Andersson levandegör den genom människoporträtten och med ett engagerat språk. Han konstaterar att det är i tomrummen historien blir som mest ”pregnant”. Och det är sant, för vi vet helt enkelt inte särskilt mycket om gårdagen och ju längre tillbaka vi söker oss, desto svårare blir det att skapa sig en bild som något sånär återspeglar ett skeende. Historien är lika mycket brist som något annat och där det finns tomrum ges fantasin fritt spelrum. En god historiker håller sig borta från alltför godtyckliga spekulationer och Andersson gör inga övertramp här. Han kallar spekulationer och gissningar vid deras rätta namn och mitt oinvigda öga säger mig att källmaterialet ändå är förhållandevis rikt och diversifierat.

Andersson gör historien tillgänglig, tilldragande och spännande men det finns en underliggande problematik man som läsare måste förhålla sig till. Boken är närmast gemytlig, men häri ligger en risk att historien skönmålas. Avsikten har inte varit att göra en konventionell beskrivning av historien och fokus är tiden innan, men att utelämna vilka konsekvenser kolonialismen kom att få kan bli missvisande. Han förbigår det inte helt, men det är ingalunda en instegsbok till en förståelse för europeisk kolonialisering. En viss förförståelse, en grundläggande kunskap, behövs. Vilka avsikter de som först satte spaden i jorden än hade, frigjordes en energi som genom slaveri och mord kom att beröva miljontals människor livet. Kanske går det att tala om ett ”europeiskt” skuldmedvetande, men varför inte bara se det som ett medvetande? Dikotomin erövrare-erövrad är användbar i många sammanhang och då inte bara ur ett rent retrospektivt perspektiv.

Med det sagt så ges vi här en annorlunda ingång till kolonialiseringen av det som idag kallas Syd- och Nordamerika. En så banal sak som att urbefolkningen samtidigt som skeppen dök upp gjorde sin första bekantskap med Europa har aldrig föresvävat mig. Kanske inte helt orimligt med tanke på den historieskrivning jag fått mig till livs, men det tyder ju bara på att jag bekvämt tagit emot det som erbjudits och nöjt mig härmed. Det får mig att skämmas litet och en bok som får läsaren att skämmas – märk väl, inte sekundärskämmas – är en läsvärd bok.