Detta är inte bara en bok som kommer ut 70 år efter 1948 och 50 år efter 1968, utan på många sätt en viktig bok för oss som lever i Sverige, eller kanske bara är intresserade av Sverige, idag. Den som är yngre än författaren kan ha användning av den som historiebok, den som är lika gammal eller äldre kan behöva perspektivet.

Ett barn måste flytta med sina föräldrar när de flyr till ett nytt land. Hela den lilla familjen råkar ha samma hudfärg som majoriteten i det nya landet, och barnet får därmed inga större problem att passa in i samhället, åtminstone utåt sett. Föräldrarna avslöjar sin härkomst genom en lätt brytning livet igenom, vilket kan vara nog så utanförskapande även för den mest integrerade invandrare, språktester till trots. Barnet assimileras på det stora hela, men får lite fler frågor om vissa kulturfenomen som anses härröra från födelselandet, oavsett barnets intresse för eller kunskap om just dem.

Det är en bok skriven med djup, engagemang och känsla, och därmed ofta engagerande i sig. Att komma från ett annat land och försöka göra sig till en del av det nya landet är något som onekligen är aktuellt än idag, och de politiska återblickarna ger oss läsare samma insikt som författaren har fått: det är inte (mycket) nytt under solen när samma politiska retorik i Sverige som på 1990-talet, då Lasermannen satte skräck även i vita invandrare, återkommer idag. Hynek Pallas har letat i arkiv och pratat med folk, och ger läsaren insatta inblickar i alla de år som beskrivs. Men här kommer nu det enda som stör: den kronologiska ordningen.

Den borde kanske inte störa, men när allt möjligt blandas, och författaren hoppar från ämne till ämne, från skolan som barn till dåtidens filmer och politiska uttalanden … och så tillbaks till idag, blir det svårt för läsaren att hålla tråden och engagemanget. Det märks här tydligt att Pallas är filmvetare och filmjournalist, eftersom filmer från de olika årtiondena får ge exempel på olika reflektioner. Kanske är det svårt att förstå utan att ha sett samma filmer, men kanske uppmuntrar boken läsare att se filmerna också. Jag förstår tanken med en kronologisk ordning, men resultatet gör att det känns som om bokutgivningen skett helt utan redaktör (även om författaren är van skribent, så att språket är vilsamt att läsa i sig). Det är synd, men bör inte hindra den som är det allra minsta intresserad av samtidshistoria att läsa boken – det går ju att ta ett år i taget, eller hoppa bland kapitlen.