Jag gillade Arkaiskt jordbruk. Även om skådeplatsen för Ett glas vrede är en annan, skiljer sig inte tematiken särskilt mycket. Det är en undersökning av människans inre; våra drivkrafter och de mer eller mindre irrationella beteenden som präglar de vardagliga mellanmänskliga interaktionerna. Särskilt rör sig Raduan Nassar i spänningsfältet mellan Mannen och Kvinnan och det inbördes maktförhållandet. I Arkaiskt jordbruk var det fadern – gårdsherren, predikaren, patriarken – som fick inte bara symbolisera, utan även tydligt materialisera maskuliniteten. Modern och dottern var underordnade och förde undanskymda liv. Sönerna var yngre och just söner och fick även de vackert sitta vid sina platser kring matbordet och lyssna till ändlösa förmanande predikningar med religiösa under- och övertoner.

Ett glas vrede behandlar patriarkatet ur ett smalare perspektiv. I fokus är relationen mellan en enskild man och en enskild kvinna. Under en kväll ligger de; morgonen efter sker en kraftmätning under ett utdraget och häftigt gräl. Med en imponerande pregnans ringar Nassar in vad som kanske kan ses som det fundamentala i patriarkatet: mannens rätt till kvinnan. Mannen i boken ser kvinnan som en ”posör”, emotionellt instabil och knappast rationell.

Jag blev upprörd under läsningen av boken och tänkte såga den längs utmed fotknölarna, men något hindrade mig att skriva i vredesmod. För att göra en bok rättvisa behövs en distans mellan läsningen och recenserandet. I det här fallet får det motbjudande men realistiska i boken inte spilla över på människan-författaren Nassar. Om honom vet jag ingenting och hans personliga inställning förblir dold. Istället försöker jag fokusera på det som utkristalliserar sig under läsningens gång.

En del ur sexakten:

…som när jag i trans högmodigt reste mig en aning från hennes mages sadel för att i förtid tillfredsställa en av hennes (av mina) märkligaste nycker och plötsligt spruta häftiga strålar av mitt mjölkiga lim som skulle klibba fast på huden i hennes ansikte och på hennes bröst…jag tänkte på det farliga språnget bakåt, då hon låg på mage och generöst erbjöd mig en annan betesmark…

Häftiga strålar av mjölkigt lim i ansiktet. Så kan man ju också skriva. Kvinnan blir natur (betesmark) med en ”livmoder djupt inne i skallen”, han dess mästare och tuktare med en besittnings-, och, om uttrycket tillåts, påsättningsrätt. Själva berättelsen är mannens; tolkningarna och tankarna är hans och enkom hans. En autentisk återgivning av kvinnans upplevelse finns inte och skulle inte heller kunna finnas med Nassar vid pennan.

Han begagnar sig även i denna bok av den forsande skrivstil som kännetecknas av en interpunktion lika rik på kommatecken som fattig på punkter. Punkt satte Nassar emellertid redan efter två romaner och några noveller. Istället för penna och handledsproblem övergick han till plogen och ryggskottet och blev lantbrukare. Ett ovanligt författaröde om något. Jag tänker mig att gången oftast är den motsatta, där plogen förbereder en bördig jordmån för ordet.

Nå.

Vill man kan man även ta fasta på och inspireras av den kavalkad av mer eller mindre väl sminkade och civiliserade svordomar som läsaren under grälet bjuds på. ”Du är inte mänsklig” – jag skulle snarare säga att han är alltför mänsklig -, ”dra åt helvete, lilla garderobsfascist” – rätt användbart idag, nej? -, ”din jävla lilla grisslyna” – moget! -, ”din jävla kukunge” – en passande kontring -, ”degenererade kuksås” – nydanande!? -, ”sparvskit” – äh, bättre kan ni väl? -, ”slapptask” – den var det länge sedan jag hörde!

Kvinnan rivstartar efter denna gemensamma ordsvada bilen som hon under bråket lutat sig emot med sin ”lilla rumpa” och gasar sig iväg fylld av vrede. Men sista meningen är kanske ofrånkomlig och förutsägbar. Hon iklär sig rollen som hon i grunden förväntas vara: modern som tar tillbaka det ”jättelika fostret”.