Sven Wollter är närmast en svensk institution. Han om någon förtjänar ordet ”folkkär” och när han nu som åttio plus skriver böcker har han säkert en bred läsekrets.

På den första sidan av romanen Britas resa kastas vi in i stor dramatik. Temat är urgammalt men ständigt aktuellt: ung kvinna blir antastad av gammal man. Sedan senaste hösten har #metoorörelsen dragit fram som en storm över världen, satt fingret på maktmissbruket och fått till och med flaggskeppet Svenska akademien på fall. I Britas resa ser det ut som tanken är att romanens inledning handlar om sexuella övergrepp och Svenska akademiens galamiddag.

Brita Kristina Jakobsson städar ofta nattetid på en brädgård. Det är natt den 10 december i Stockholm och Nobelfesten på Stadshuset har ägt rum och dit var även direktör Erik Olsson på Hallmans Trävaru A/B bjuden. På nattkröken gör direktören sig ärende till sin firma eftersom han räknar med att finna Brita påpassligt i arbete där, rund under fötterna och sugen på kuttrasju som han är. Brita som inte är född i farstun tar ifrån sig med en ”tvåtums rundhult”. Den frackklädda, ful(l)a kåtbocken tappar balansen och slår huvudet mot en sågklinga. Därmed är hans saga all.

Därefter backas historien. Vi får följa Brita under barn- och ungdomstiden i Kramfors. Hon växer upp i en barnrik arbetarfamilj där blodet svallar rött. Brita upplever till och med skjutningarna i Ådalen den 14 maj 1931 där en äldre väninna dödas av en rikoschetterande kula.

Som så många andra unga packar Brita och barndomsvännen Evelina sina få ägodelar och beger sig (cyklande) från Norrland till Stockholm för att söka arbete. Flickorna klarar sig väl. Det är krigstider men de dansar, träffar pojkar, pratar politik, läser dikter, går på bio, spisar jazz.

Brita blir med barn och när pojkvännen vill att hon ska ”ta bort det” gör hon slut med besked och tar ensam hand om sin flicka som hon döper till Vendela efter en kvinnosaksförkämpe. Allt går. Hon skulle ha haft sitt på det torra om det inte vore för det här med direktör Olsson som aldrig kom hem till sin fru efter Nobelmiddagen. Misstankarna riktas så småningom mot Brita. Men hon är inte rådlös. Det hela tar sin rundliga tid innan brottet klaras upp.

När Brita lever efterlyst är hon i arbete på Bäckaskogs slott där hon får syn på ett porträtt av adelsdamen Brita Christina Renat. Brita blir fascinerad av sin namne. Bokens tredje kapitel ägnas åt denna andra Brita, född på Bäckaskogs Kungsgård 1684, som levde i stora ofredens tidevarv. Hon hamnar som krigsfånge i Ryssland och ända till kalmuckernas områden mot kinesiska gränsen. I årtionden upplever Brita Christina otroliga kast och lidanden i sin vandel innan hon som femtioåring återvänder till Stockholm. Det här kapitlet sticker ut men å andra sidan läser jag gärna om Brita Christina Renat som också levde ett liv på männens villkor i våld och krig.

Ibland kan romanen Britas resa upplevas som lite rörig. För det mesta är det en allvetande berättare som för handlingen framåt, men ofta fyller dialoger sidorna. Här finns också dagboksanteckningar, brev, långa dikter och något som antagligen är Wollters barndomsminnen. Flera gånger måste jag tänka efter vem det är som för ordet. Å andra sidan ger det liv och variation åt intrigen.

Språket är tidstypiskt med många slanguttryck och talspråkliga vändningar, till exempel ”dra på trisser” eller ”jösses Amalia”. Här nämns många danslåtar, jazzartister och filmstjärnor från 1940-50-talen.

Överlag vilar det något optimistiskt och rejält över boken. Det är en berättelse om människor som byggde landet med raskt arbete, kamratskap och folkvett. Romanen har också lite av deckare över sig: hur ska det går för Brita? Kommer Brita att få upprättelse över det som hände på brädgården den kalla decembernatten? Det finns ingen tvekan om på vems sida författaren Sven Wollter står.