Per Morberg lagar grönt och han gör det bra. Så skulle den här boken kort och enkelt kunna sammanfattas, men nu ska vi väl ändå låta texten breda ut sig något ytterligare? Som tur är finns det betydligt mer att säga.

Detta är en ganska typisk bok i det flöde som väller över oss varje år från bokförlagen (i det här fallet Per Morbergs eget bokförlag). Ett säkert kort helt enkelt. En känd man, med en tydlig image, ger sig in på ett lite oväntat område och ut kommer en vacker konceptkokbok med fina bilder på inbjudande maträtter och när mannen i fråga rör sig genom den svenska naturen, alltid oklanderligt lättsamt klädd i en välstruken skjorta, gärna flankerad av en eller annan get. Det är lätt att känna sig ganska provocerad redan efter de första sidorna och det gör jag också.

Kanske är det för att hela storstadsblicken på landsbygden blir extra tydlig i den här boken. Allting ser så härligt ut. Det är vackert, det är naturligt och närodlat. Vi uppmanas redan i förordet:

Tänk bara att en ljum försommarmorgon vakna med solen som lyser och fåglar som kvittrar och ta en promenad till skogsbacken för att nypa av de första späda nässlorna. Därefter koka en ljuvlig soppa som inmundigas på verandan med utsikt över parkens skira lövverk. Då är det lätt att leva och välja det som kropp och själ mår bra av.

I mitt inre funderar jag över det närliggande gruvsamhället och undrar om människorna där skulle känna igen sig i beskrivningen av det härliga livet på landet? Ja ni vet, de där människorna som i många fall ägnar större delen av sin fritid åt jakt, fiske, bärplockning och svamppromenader. Skulle de känna igen sig? Antagligen inte.

Eller så är det konceptet med den vegetariska maten. Per Morberg behöver noggrant påpeka sitt förändrade ställningstagande. Tidigare hörde han till den brölande kören som förespråkar animaliska proteiner. Men nu tycker han om grönsaker. Ja, vegetarian kommer han aldrig att fullt ut bli. Nej, det finns vänner till honom som fått en orange färg, antagligen av att de ätit lite för många morötter, och de är smått religiösa och rabiata. Det kan aldrig vara bra. Nej, vegetarisk mat ska helst ätas på Per Morbergs sätt, med möjlighet att alltid kunna kombinera med en god köttbit. Det betonas också att kokboken är i huvudsak grön. När jag sedan noggrant läser igenom recepten och ser att det enda receptet där kött finns med är ett recept som föregås av en bild på en grönmålad Per Morberg och att receptet helt enkelt är stekt entrecôte, ja då suckar jag helt enkelt tungt.

Men maten är oerhört välgjord, nytänkande och varierad. Små kroppkakor med svampfyllning, auberginröra med ugnsbakade rödbetor och linspannkaka med morotssallad. Det smakar helt enkelt otroligt gott. Så gott att alla omkringliggande irritationsmoment nästan är förlåtna och att jag kan tänka mig att trots allt rekommendera den här boken till alla som vill få inspiration till att laga riktigt god vegetarisk mat.