Novellsamlingen Natt bland hästar av Djuna Barnes skapades speciellt för den svenska utgåvan 1961 och innehåller omarbetade versioner av flera av författarens klassiska noveller i översättning av Reidar Ekner. När Modernista nu ger ut samlingen på nytt så finns Meta Ottosons nyöversättning av novellen ”Aller et retour” med, liksom ett förord av Jonas Thente. Det märks att Djuna Barnes har slipat länge på dessa texter. Novellerna är korta, oftast bara sju till tio sidor, men effektivt berättade och orden glänser som prismorna i en välpolerad kristallkrona. Samlingen skulle helt klart vara värd att läsa enbart för de många karaktärsbeskrivningarnas detaljrika miniatyrer av satir och ömsinthet. Som den här:

Denne Vanka var en blandning av ryss och jude. Han tuggade på naglarna, berättade om revolutionen, rörde sig klumpigt.
Hans kläder satt illa, han pomaderade håret, som var rödgult, ryckte ut de korta hårstrån som hemsökte hans hals och betraktade omvärlden med en vänligt intelligent blick.

Ett återkommande tema i samlingen är resan. I ”Aller et retour” (”Tur och retur”) dyker resan upp redan i titeln och flera gånger återfinns någon form av förflyttning i början av novellen. Här är exempel från tre olika inledningsmeningar.
1. ”Har ni sett Tyskland, madame, har ni sett Tyskland om våren? Det är förtjusande då, inte sant?”
2. ”Och där var vi, Mojidja och jag, nyss återkomna från Norge.”
3. ”Den dag då den lille skräddaren hade lämnat sitt hemland, hade vägen varit täckt av löv. Han sa god dag och adjö i samma andetag med de breda tänderna isär som om man hade dragit upp honom ur djupt vatten.”

Karaktärerna i Natt bland hästar är inte sällan främlingar på en ny plats, i ett nytt land. Kanske är det inte heller så konstigt. Under 1800-talet och början av 1900-talet hade miljontals människor utvandrat från Europa till USA och till andra transatlantiska länder. Under första världskriget slöts gränserna visserligen under några år men efter krigsslutet blev det återigen möjligt att både besöka andra länder och att försöka sig på ett nytt liv utanför det egna hemlandet.

Djuna Barnes var själv en av alla de amerikaner som i början på 1920-talet flyttade till Paris. Hon blev snart en del av det stora avantgardistiska kollektiv av författare, konstnärer, förläggare och övriga kulturpersonligheter som träffades på fredagssalongen och på Académie des Femmes, som båda drevs av Natalie Clifford Barney. Här fanns bland många andra Gertrude Stein, T.S. Eliot, Ezra Pound, James Joyce, Colette, Peggy Guggenheim, Rainer Maria Rilke och Sylvia Beach.

Novellsamlingens karaktärer är, precis som många människor under mellankrigstiden, resenärer även bortom det geografiska landskapet. De rör sig mellan gamla och nya idéer, beroende och frihet, man och kvinna, kärlek och hat. Världen omkring dem förändras så hastigt och så genomgripande att inget hinner stelna. Identiteter och nationaliteter förblir flytande. Man blir där man är.

Vi är alltså judar och inte judar. Vi är där vi är. Vi är polskor när vi är i Polen, och när vi är i Holland är vi holländskor förstår ni, och nu i Frankrike är vi fransyskor och en dag beger vi oss till Amerika och blir amerikanskor; ni skall få se, madame.

I en tid där debatten kring svenskar och svenskhet redan har kört runt flera varv i gamla hjulspår känns resonemanget i stycket ovan nästan bedrägligt enkelt, men också mycket uppfriskande.

Människorna och miljöerna i Djuna Barnes noveller leder ibland mina tankar till Lina Wolffs skönlitterära världar. Kanske är det något med stilen, som är gotisk och surrealistisk men samtidigt rakt på sak. Egensinniga personligheter som lever i märkvärdiga hus och som sällan säger eller gör det förväntade förekommer också hos de båda författarna. Men när jag letar i minnet efter någon som genomför ett novellslut lika halsbrytande vasst och skickligt som Djuna Barnes, kommer jag inte på någon. Och kanske är det just dessa slut som tilltalar mig mest, och vad som uppstår i tomrummet efteråt.