1968 är ett mytomspunnet år som givit namn åt en hel vänsterrörelse. Nästa år är det 50-årsjubileum.

Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.