1986, kort efter demokratins intåg i Sydkorea, minns Han Pyongt’ae hur han som liten skolpojke 30 år tidigare flyttade från storstaden Seoul till en liten landsbygdsort. Han hade ju höga betyg och jobbade hårt i sin gamla skola, sånt måste väl beundras även här? Men läraren är helt ointresserad, och klassen styrs helt och hållet av den överårige ordningsmannen Om Soktae, som inte bara bestämmer allt utan på något sätt alltid får högst betyg, som om till och med läraren var rädd för honom. Pyongt’ae, som fortfarande tror världen är rättvis, har svårt att förstå det här. Det är ju så många av Soktaes offer som idoliserar honom, aktivt hjälper honom upprätthålla ordningen, gör motstånd när Pyongt’ae försöker avslöja mobbaren och vänder sig mot honom i stället. Vad är det för fel på dem? Ser de inte hur han behandlar dem? Vill de bli förtryckta?

Mobbade koreaner är en metafor som fungerat länge, och som förstås inte känns mindre aktuell nu när Nordkorea står i centrum för världspolitiken i Trumps tidsålder. Men även om många européers kunskap om Korea kanske i första hand är uppbyggt runt M*A*S*H-repriser, Samsungtelefoner och bläckfiskscenen i Oldboy så utgår Yi, inte olikt kollegor som Hwang Sok-yong och Han Kang från en period i Sydkoreas historia som vi gärna tänkte bort här, militärdiktaturen som rådde fram till mitten av 80-talet, och nostalgin efter den än i dagens företagsstyrda Sydkorea. Hur en stark ledare som får sin befolkning att göra jobbet åt honom, skapar en paranoia omkring sig där alla som skulle vinna på att slippa diktatorn ändå hjälper till att slå ner alla försök till uppror. Fascismen utses i demokratisk ordning.

Det som rättmätigt tillhör er togs ifrån er, och ni blev inte ens arga! Ni kände inte den minsta skam över att underkasta er en orättfärdig makt. Och ni ska vara de mest begåvade eleverna i klassen! Jag ryser vid tanken på vilken värld ni kommer att skapa när ni blir stora.

Och jo, det känns lite trist att koppla en berättelse om skolpojkar så tydligt till verkliga politiska situationer, men metaforen blir, oavsett vilken Stark Man man tilllämpar den på (för de är ju så hopplöst förutsägbara varje gång de dyker upp) ofta rätt genomskinlig i Vår förvridne hjälte. Det gör den inte till en dålig roman, men på drygt 100 sidor finns här mycket som hade kunnat byggas ut. I stället fokuserar den på en Orwellsk analys av hur förtryck skapar förtryck, hur det går i arv från generation till generation. Och i bilden av en pubertal mobbare som påstår sig vara allas bäste kompis och får sina offer att vända sig mot varandra ser jag i den här 30 år gamla romanen bara ett alltför deprimerande porträtt av nutiden. Ska vi inte få gå ur den här skolan nån gång?