Den italienske författaren och journalisten Mauro Covacich var helt okänd för mig när jag valde att läsa hans novellsamling Bruden. Det stockholmsbaserade förlaget Contempo ger ut ett urval av den mest intressanta italienska samtidslitteraturen i svensk översättning. Så bra att det finns ett svenskt förlag som håller koll på det italienska, så svårt för den som inte kan språket att överblicka.

Bruden består av sjutton noveller. De har ett varierande och mångsidigt innehåll. Många av novellerna är skrivna i jagform och här känns det som att det verkligen handlar om författarens eget liv, och det är just i den autofiktiva traditionen, som Covacich ofta skriver. En del noveller handlar om riktiga personer i fiktiva berättelser blandat med realism, medan andra är sprungna helt ur författarens fantasi och vilda påhittighet. Men en hel del känns ändå alltså som reella minnen, som gestaltade dagboksanteckningar. Det är roligt att få en inblick i hur en italienare lever sitt liv. En del noveller är humoristiska, andra mycket otäcka och obehagliga. De vill alla undersöka människors förehavanden, reaktioner och underliggande känslor och konflikter. Detta ofta på ett ganska provokativt och cyniskt sätt.

Roligast och fylld av igenkänning är den underbara novellen ”Mannen-som-blåser-löv”. Jaget är regelbundet ute på morgontidig löpträning och i parken där han springer möter han varje gång mannen-som-blåser-löv. De båda irriterar sig på varandra och hindrar varandras framfart. Jag har själv provocerats av män som blåser löv över gräsmattor med bullrande lövblåsare och undrat varför en frisk och stark man blåser löv på detta fåniga vis istället för att använda muskelkraft och direkt räfsa ihop allt i högar.

Samlingens titelnovell ”Bruden” handlar om den italienska konstären Pippa Bacca och henne performance-resa ”Brides on Tour”, där hon tillsammans med en konstnärskollega färdades till Mellanöstern, genom elva länder, medan de förespråkade global harmoni. Resan slutade i närheten av Istanbul, där Bacca hittades våldtagen och mördad. Detta är en mycket obehaglig inledande novell, lika hemsk som samlingens avslutande novell, vilken handlar om en safari med mänskligt villebråd. Jag föredrar de vardagliga och relekterande novellerna, till exempel den ödesmättade och smärtsamma novellen med ämnet familjebildning – om att ”skaffa” barn eller inte. Covacich för intressanta och ärliga resonemang kring varför så många människor i bland annat författarens generation väljer att inte skaffa barn (i de fall detta verkligen är ett val):

Sterilitet hos sådana som mig hänger framför allt ihop med rädslan för att åldras. Det är ett slags självbevarande val. Att skaffa barn innebär att inte få vara barn. Det innebär att stjäla värdefull energi från omhändertagandet av sig själv och föra över den på omhändertagandet av någon annan, det innebär att göra avkall på den egna egoismen och ta ett steg tillbaka. Det sägs att ett barn fortsätter på den väg som påbörjats av dem som avlat honom eller henne, att barnet tar vid där föräldrarna stannat. Men faktum är att vi sterila vill fortsätta fram på våra egna ben, fortsätta utan att någonsin stanna.

I bokens slut kommenterar Mauro Covacich själv och pekar på att novellsamlingen är en fri fortsättning på hans novellsamling Anomalie från 1998, vilken i likhet med Bruden handlar om nutiden. Han tycker att hans noveller med sina ovanliga situationer och beteenden ibland avslöjar det så kallade normala livets dolda sidor bättre än någon typ av statistik.