Målningen fångar min uppmärksamhet i nyhetsflödet på Facebook. Den lantliga idyllen med grinden och de rosenkindade barnen känns vagt bekant och inlägget har gillats av nästan 2 000 personer. Det gamla och det unga Sverige – sommarmotiv från Rotebro har målats av konstnären August Malmström, som också är upphovsman till Grindslanten – ett av våra mest reproducerade konstverk. 

Under den senare delen av 1800-talet växer sig nationalismen stark i många europeiska länder. Konstnärer och författare hjälper till genom att fånga och förmedla folksjälen i målningar och litteratur. Malmströms tavla, som finns med på Stockholmsutställningen 1897, kan ses som ett av flera bidrag till en reklamkampanj som går ut på att stärka varumärket Sverige. Idag används målningen återigen i propagandasyfte.

Zygmunt Bauman beskriver i sin sista bok, Retrotopia, hur modernismens framtidstro har slagits sönder av individualism, kommersialism och ökade samhällsklyftor.
Han menar att vi nu, istället för att blicka framåt mot en morgondag där vi tillsammans och tack vare politiska lösningar har konstruerat ett bättre samhälle, längtar efter att återupprätta ett utopiskt förflutet.

This prompted the pendulums of the public mindset and mentality to perform a U-turn: from investing public hopes of improvement in the uncertain and ever-too-obviously un-trustworthy future, to re-investing them in the vaguely remembered past, valued for its assumed stability and so trustworthiness.

Baumans text kräver läsarens närvaro men som tur är har man aldrig tråkigt i sällskap av den kultförklarade sociologen. Samtiden undersöks i vindlande långa meningar som ständigt byggs ut med bisatser, där nya insikter skjuts in i resonemanget. Med hjälp av begreppet Retrotopia förklarar Bauman elegant hur drömmen om en tid och en plats som egentligen aldrig existerat, nu konstrueras med hjälp av minnespolitik – ”politics of memory”. Det aktuella Facebook-inlägget, som använder sig av Malmströms målning med uppmaningen: NU TAR VI TILLBAKA SVERIGE, är ett exempel på den här sortens minnespolitik. Konstverket framställer Sverige som ett välmående och enat land men verkligheten i slutet av 1800-talet såg annorlunda ut, vilket bland annat August Strindberg upplyser oss om i texten ”Olust i landet”:

I det rika Skåne fann jag öde stugor med hänglås, förvildad trädgård, åker i ogräs – det var emigrationen! Icke framkallad av fattigdom utan av olust.

Strindberg beskriver ett Sverige som de flesta nog inte är beredda att ta tillbaka. En tid då många lämnar landet för att undkomma svält, fattigdom, sociala klyftor och en repressiv stat och kyrka. Utvandringens effekter på bland annat jordbruket anses 1907 vara så förödande att Emigrationsutredningen tillsätts för att få stopp på utvecklingen.

Det gamla och det unga Sverige ger oss en romantisk bild av hur vårt land såg ut i slutet av 1800-talet, men målningen innehåller också ett korn av sanning som inte passar vår tids minnespolitiker. När konstverket skapades var Sverige och Norge fortfarande i union. Flaggan som Malmström har stuckit i handen på gossen i den blå jackan har därför unionsmärket i det övre inre hörnet. Uppmaningen NU TAR VI TILLBAKA SVERIGE och den nymornade nationalismen fungerar dock dåligt ihop med unionsflaggan. Alltså har konstverket och historien retuscherats. På målningen som förekommer i Facebook-inlägget har flaggan inget unionsmärke.

Malmströms konstverk är inte enbart ett bra exempel på hur minnespolitik fungerar. Målningens idylliska bild av gemenskapen mellan människor av samma sort fångar också upp den längtan tillbaka till klansamhället som, enligt Bauman, är ett av de starkaste inslagen i drömmen om Retrotopia. I en värld som ställer krav på att vi som individer anpassar oss efter allt snabbare förändringar söker vi efter sammanhang som känns trygga och säkra. Vi vill tillhöra en grupp med vars medlemmar vi delar språk, traditioner, kulturella uttryck och historia. Facebook och andra sociala media hjälper oss hitta hem till våra klaner, vilket också kommentarerna till det aktuella inlägget visar. Här finns någon som öppet manar till kamp mot det mångkulturella samhället, medan en annan varnar för att Sverige är på väg mot sharialagar. En tredje skriver att Malmströms målning får honom att längta tillbaka till en tid då folk tog hand om varandra. Tvivlaren som ifrågasätter rimligheten i att vilja leva i 1890-talets Sverige blir genast utnämnd till landsförrädare. Gemenskapen i klanen vilar ytterst på fasta övertygelser om vilka vi ska stödja och vilka vi ska döda, menar Bauman och pekar på hur dessa övertygelser utnyttjas av populistiska och extremistiska rörelser när de på olika sätt underblåser känslor av tillhörighet och utanförskap på nätet.

Jag började läsa Retrotopia i mars, några veckor innan terrorattentatet i Stockholm ägde rum – fredagen den 7 april. Redan då var främlingsfientligheten och islamofobin en påtaglig närvaro i kommentarsfälten på Facebook. Efter attentatet har hatstormen tilltagit i styrka och tar sig nu allt våldsammare uttryck. Jag har sett bilder av Drottninggatan tagna strax efter att lastbilen passerat, som retuscherats så att personer med ”muslimskt utseende” tycks passera offren utan att bry sig om dem. Jag har läst kommentarer som med stor emfas hävdar att den förmodade terroristens barn bör avrättas för att vårt samhälle ska kunna saneras. Det är uppenbart att många riktar sina blickar mot ett Retrotopia där drömmen om ett kulturellt enhetligt klansamhälle ska förverkligas. Samtidigt krymper världen i allt snabbare takt och vi kan inte längre avvara ett globalt perspektiv för att möta utmaningar som klimatpåverkan, migration och fattigdom. Kan vi vända utvecklingen som nu tycks gå baklänges? Jag har inget bra svar. Men jag tror som Bauman att en respektfull dialog, även mellan människor med olika värderingar och kulturella bakgrunder, är nyckeln till en fredligare framtid. Jag tror också att det är du och jag, vi alla, som måste göra den dialogen möjlig.

[...] all of us need ‘to take part in planning and building’ the culture of dialogue capable of healing the multicultural, multicentered and multiconflictual world [---] the fate of peaceful cohabitation, solidarity and collaboration between humans (needs to be brought down) from the fuzzy and obscure realms of high politics ‘as seen on TV’ down to the streets, workshops, offices, schools and public spaces where we, the rank and file hoi polloi, meet and converse [...].