Det sjunger i isen är första delen i en tänkt trilogi med titeln Vargatider. Linnea Dunér debuterar här i romanform på eget förlag. Hon har en stor passion för skrivandet och för historia och kulturhistoria, vilket syns i hennes roman. Det märks på det omsorgsfulla sätt på vilket hon använder språket och på de beskrivningar av levnadssätt och traditioner som finns i romanen. Natur och djur verkar också ha en stor plats i hennes tillvaro.

Trots detta, boken är en kärleksroman, även om jag inte förstår, eller inte riktigt blir ”sams med” berättelsens kärlekshistoria. Men författaren har ju alltid all frihet, och ska så ha. Av mycket dramatik, relationsproblematik och fantasifullhet består denna roman, och den har ett tema, som närmar sig det klassiska temat om ”skönheten och odjuret”.

Inez, huvudpersonen i romanen, är 19 år när berättelsen tar sin början år 1869, och den löper fram till 1872. Det är Sverige och landsbygd, utanför Uppsala. Inez är den äldsta av tre döttrar till bygdens kyrkoherde. Hennes två yngre systrar Gertrud, 17 år och Elsa, 13 år är även de mycket betydelsefulla i romanen.

De tre systrarna diskuterar lämpliga blivande makar i trakten. Man förstår därav redan tidigt bokens tema. I romanens tredje kapitel berättas den dramatiska och skrämmande historien om en ung man från trakten, som försvunnit från byn för att aldrig återvända, efter det att han begått ett dråp. Han kallas demonen från Svartmyr. Om honom har systrarna hört berättas under årens lopp. Det går inte att återge mer om handlingen än så här, utan att avslöja för mycket om den dramatik som komma ska.

Något som har en betydande plats i historien är skogen och sjön (isen) och ett alternativt sätt att leva, bortom civilisationen. Men i centrum står den nästan allt övervinnande stora kärleken, vackert och innerligt beskriven.