”…och nu jävlar!” börjar boken, precis som Bo Åkerström utbrister innan det yxiga gitarrsolot i Torssons genombrotts-(och i ärlighetens namn enda)-hit ”Det spelades bättre boll”. Självklart gör den det. En bok om ett kultfenomen måste ju redan från början slå fast att författaren är en av gänget. Här ska inte vankas några överraskningar eller alltför kritiska studier, utan det ska vara en bok av fans för fans, även om de kanske kan sätta den i händerna på någon som ännu inte fattat.

Nu är det inte nödvändigtvis något fel i det, och det handlar ju trots allt om Torsson. Bandet som sedan starten 1976 stått utanför allt vad trender heter, vars texter handlar om fotbollsmatcher, korvkiosker, slitna pocketböcker och begagnade bilar utan minsta tecken på att vilja vare sig Säga Något eller dra iväg åt buskishållet (för det mesta i alla fall). Trots att debutsingeln hette ”Gå emot strömmen” (och mer lät countryaktig proggpop än något annat mitt i punken) har de inte så mycket gått emot strömmen som hittat en egen göl att plaska runt i praktiska Tretornsstövlar i. Och det är väl därför vi, inklusive utan minsta tvivel Björn Alverfeldt, älskar dem? Det är något tryggt i Torsson, att veta att där alltid finns ett band som hur konstig världen än blir, vill gräva ner sig i vardagens små händelser, för att citera Beppe Wolgers. Nog förtjänar väl de en biografi efter fyrtio års sporadisk tjänst?

Jo, att boken om Torsson är ett kärleksprojekt är härligt tydligt. Alverfeldt har intervjuat (nästan) alla de dussintals medlemmar som passerat genom bandet sedan starten, gått igenom hela bandets historia, grävt upp gamla foton och låttexter, och naturligtvis får vi med kompletta disko- och gigografier. Men han tar ofta ett steg till. Torsson har trots allt en plats i den svenska rockhistorien, även om den kanske är blygsam, och när alla andra bränt ut sig är de fortfarande kvar. De var en del av det gör-det-själv-tänk som öppnades av både proggen och punken (boken är ett härligt komplement till Carlsson/Johanssons punkhistoria Varför tror du vi låter som vi låter?), medlemmar av band som Kriminella gitarrer, Wilmer X och The Sinners har passerat igenom bandet och i många fall blivit kvar länge, och han vägrar avskriva texterna om en lagom vardag som meningslös. Vad är egentligen skillnaden mellan bonnhålorna Kansas City och Klippans Centrum förutom ett i många fall oförtjänt romantiserande av allt som händer i USA? Varför skulle Esso Motorhotell vara väsensskilt från Chelsea Hotel? Varför måste allt vara drama och brösttoner när man kan skriva en episk ballad om en misslyckad jakt på en svan som var brandgul om fötter och näbb, i övrigt vit? Alverfeldt och formgivaren Petter Lönegård har dessutom riktigt kul med coffee table-bokformatet och slänger in scheman över banduppsättningar, låtteman, kartor över Lund och Klippan för den som vill veta exakt var Pålles gatukök låg … Och framför allt är det något väldigt Torsson-aktigt i det vardagliga sättet han beskriver de ofrånkomliga rockbandsklichéerna om kreativa skillnader, turnéliv och bittra exmedlemmar som till och med Torsson drabbats av. Det regnar nästan jämt i Torssons låtar, ett ihållande skånskt duggregn. Ibland händer saker man inte kan göra något åt. Det är en oro att ta på allvar, men sällan ett blodigt sådant. Man rycker på axlarna och går till jobbet. Det är som det är.

Skit i betyget ovan. Jag älskar Torsson, jag älskar Torsson, och att jag sätter ett mellanbetyg har inget att göra med att de som inte är fans ändå inte kommer att läsa den. Det är snarare en ren principgrej. Torsson är motmedlet mot allt som går till överdrift.

Åädumäpådennudå!