När en gammal klassiker på omkring hundra år plötsligt kommer i en nyöversättning eller nyutgåva, då har det som regel passerat 70 år sedan författaren dog och upphovsrätten har alltså upphört/förfallit. För förlaget betyder det att dom inte behöver betala upphovsmannen något, för läsaren betyder det (med lite tur) att en gammal favorit får en ny och intressant språkdräkt och blir lättare att hitta i bokaffärerna.

Fafner Förlag har varit snabba på bollen och deras nyöversättning av Tidsmaskinen landade (till min stora förtjusning) i brevlådan redan tidigt i Januari, ungefär samma dag som den blev gratis att ge ut.
Wells räknas (tillsammans med Jules Verne) som en av uppfinnarna av science fiction-genren, det är kanske att ta i, men att han (och Verne) populariserade genren och släpade in den i moderniteten kan väl stämma. Tidsmaskinen är både en idéroman och en ganska lättläst äventyrsbok, dessutom kan den sorteras in i hyllan för dystopiska framtidsskildringar, definitivt läsvärd alltså (om man gillar sånt).

I Tidsmaskinen uppfinner en man från 1800-talet en tidsmaskin (som enligt beskrivningen verkar ha sett ut som en crosstrainer i någonslags steam punk-version), med den reser han framåt i tiden till ungefär år 800000 (enligt vår tideräkning).

Wells var socialist med tydligt Darwinistiska tankar på framtidens samhälle, i den fjärran framtiden har mänskligheten delats upp i två mycket olika raser. Eloanerna, vackra, småvuxna varelser på en femårings intellektuella nivå och Morlocker, hotfulla väldigt ljusskygga underjordiska varelser. Tidsresenären listar ut att Eloanerna är den forna överklassen som i brist på utmaningar har degenererat/utvecklats till svaga harmlösa fruktätare. Morlockerna är arbetarklassen som efter att tillverkningsindustrin flyttat ned under jorden har förändrats till bleka köttätare som bara kan vara på jordytan på natten. Morlockerna håller Eloanerna med mat och kläder, men inte av vänlighet, Eloanerna har blivit Morlockernas boskap/bytesdjur helt enkelt.

Morlockerna gömmer tidsmaskinen och beväpnad med endast en ask tändstickor måste tidsresenären kämpa för att återfå maskinen. Under resans gång räddar han livet på en Eloan och lite mellan raderna så verkar det som att de blir ett par, en relation som tyvärr inte blir så långvarig på grund av Morlockernas matvanor.

Har man bara sett någon av filmerna eller läst serietidningarna baserade på boken minns man mest äventyrshistorien. En känsla av matinéfilm klibbar fast vid många tidiga science fiction-romaner trots att de ofta var ett sätt att fundera över och resonera kring samhället och dess eventuella utveckling. Som dystopisk idéroman tycker jag tyvärr att tidsmaskinen är ganska banal, socialdarwinismen dragen till sin spets och applicerad på hela mänskligheten borde kunna mynna ut i en intressantare dystopi än Wells ”eat the rich”-slutsats. Men man får väl ha överseende med en bok som faktiskt är över hundra är gammal, den är trots allt ganska charmig och välskriven. Nyöversättningen av Oskar Källner tycker jag är utmärkt, språket känns mindre knarrigt än de tidigare översättningar jag har kommit i kontakt med.

Jag rekommenderar absolut en genomläsning, bortse från det (i mina ögon) hiskeliga omslaget och köp dig ett exemplar.