Simon Snow är en magielev som går sista året på Watfords Magiskola. Trots att han är en medelmåttig magiker så är han Den Utvalde som ska rädda trollkarlsvärlden från ett magislukande monster. Baz, som är Simons rumskompis och ärkerival (och kanske vampyr), påstår att Simon är ”den sämst utvalde som någonsin blivit utvald”, och Simon misstänker att Baz har rätt. När skolåret börjar blir Simon dumpad av sin flickvän Agatha och måste dessutom försöka ta reda på vad det är som hänt när Baz aldrig dyker upp efter sommarlovet. Är alltihop bara ett sammanträffande, eller är det början på det slutgiltiga kriget om magin?

När jag började läsa Gå vidare hade jag svårt att släppa att den kändes helt och hållet som Harry Potter-fanfiction. Det var inte bara idén med en Utvald som går på en magiskola i Storbritannien, även om det redan där börjar närma sig högst bekant territorium. Nästan alla karaktärer kunde utan tvekan översättas till karaktärer skrivna av JK Rowling, allt från den föräldralösa huvudpersonen Simon (Harry Potter) som plötsligt får veta att magi finns på riktigt, till den stora vänliga getherden Ebb (Hagrid), och den oerhört snobbiga ärkerivalen Baz (Draco Malfoy). Det går inte, hur välvillig man än är, att förneka att Gå vidare är kraftigt inspirerad av Harry Potter-böckerna.

Den glada överraskningen är dock att så fort Rowell etablerat grunderna och man som läsare suckat lite åt att hon nog kopierat en del av manuset från Rowling, och man tänker: ”men den är ju välskriven, så man kanske ska ge den en chans ändå”… då ställer Rowell allt på ände. Hon tar tag i glaskupan där man satt med sina förutfattade meningar och skakar om den. Alla de där sakerna som man har önskat att Rowling hade skrivit in i berättelserna om Harry Potter (homosexualitet, elektronik, och etnisk mångfald, t.ex.) har Rowell uppfyllt i Gå vidare. Och det fantastiska är att så fort man lär känna Rowells karaktärer tillräckligt mycket (ge det två kapitel) för att inte tänka på dem som deras motsvarigheter i Harry Potter, så är det som att boken får eget, magiskt liv. Rowell lämnar fanfictionterritorium och skapar en magisk värld som visserligen smygtittade på någon annans grundritningar, men som är så kraftfull och oemotståndlig att den står upp perfekt på egen hand. Jag – en av Harry Potters mest lojala förkämpar – vill flytta in i Rainbow Rowells värld. Det säger en del om hur bra jag trivs där.

Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen, men det råder ingen brist på queerpersoner i Gå vidare. Inte på rasifierade bästisar eller kompisar i rullstol heller. De är välskrivna och trovärdiga och alltigenom magiska, vilket är precis vad jag behöver just nu. Det finns mörka undertoner i boken, särskilt Agathas del, som är hjärtskärande på ett sätt jag inte hade väntat mig, men det tar inte bort något från feelgood-upplevelsen.

Jag förstår att det är oerhört mycket svårare att bygga något från grunden (som J K Rowling gjorde med Harry Potters värld), än att kritiskt granska det färdiga bygget och hitta sätt att förbättra det (som Rainbow Rowell gjorde när hon skrev Gå vidare). Jag försöker inte hävda att Rowell gör ett bättre jobb, men som Isaac Newton uttryckte det: ”If I have seen further, it is by standing on the shoulders of giants”. Gå vidare är inte en ersättning för Potter-böckerna, inte alls. Men Rowells magiska värld är också en oerhört trevlig plats att vistas på. När man tröttnat på heteronormen på Hogwarts och funderat alldeles för mycket över var alla funktionshindrade studenter tagit vägen (varför finns det inte en enda elev i rullstol på Hogwarts? Om de kan gå med hjälp av magi, vore det inte värt att nämna i alla fall?), då är det skönt att låta Rowell ta en till Watford.

Om du tycker att hela 2016 har varit lite väl mycket som ett socialrealistiskt experiment i en dystopisk roman, kan jag varmt rekommendera en verklighetsflykt till Rainbow Rowells magiska värld. Watfords Magiskola är väldigt vacker såhär års, och alla är välkomna.