På ett sjukhus är nästan alla sjuka.
Eller så är de på jobbet.
En del sitter bara och väntar.
Några ringer hela tiden
för de är så oroliga.

Inledningen på Ninna och sjukhusfåglarna ringar bra in vad som händer på sjukhus. Vi får följa Ninna som ligger på sjukhus. Vi vet inte riktigt vad som felar, men det verkar som att hon har varit där ett tag. Historien är generell och ger läsaren olika scenarier och handfasta tips.

Ibland måste man olika saker.
Jag vill inte, ropar man.
Det är jobbigt.
Men det gör inte så ont.
Sen får man välja ett djur.

Om man blir rädd kan man andas.
Andas, andas! Tänk på att andas,
säger alla.
Det var ju inte så farligt,
säger de sen.
Det är inte farligt att ta spruta.

Igenkänningen här är total och känns äkta. Matilda Ruta fick i uppdrag att göra ett artist in hospital-projekt på Gävle sjukhus. Hon valde att rita och berätta sagor tillsammans med barn på sjukhusets lekterapi. Efter mötena med barnen kom boken Ninna och sjukhusfåglarna till. Boken ska vara en bok för den som sitter i väntrummet och kanske är orolig, eller för den som redan är på sjukhus och kanske måste stanna länge. Jag tycker om bokens osentimentala och rofyllda stämning. Tryggheten bor i berättelsen och gör sjukhuset till ett bra rum.

Men vad gör man med alla jobbiga tankar? För att vara sjuk slutar inte alltid med ett tillfrisknande. Boken berättar att utanför sjukhuset finns en skog där det bor stora snälla fåglar som flyger upp till fönstret och vinkar till barnen ibland. Fåglarna i sjukhusskogen kan inte bli sjuka, men de vet precis hur det känns. De bär de jobbiga känslorna i sina vingskrudar precis hela tiden. Sjukhusfåglarna samlar allt ont och på natten slänger de allt tungt och jobbigt i havet. Det är det som blir till stormar och regnväder.

Språket är poetiskt och lite svävande. Det är öppet och tillåtande. Själva huvudkaraktären Ninna försvinner lite i historien, men det gör ingenting. Det är inte hon som är huvudsaken här.

Illustrationerna är normkritiska, fyllda med fina detaljer och självklara i sin ton. Det finns mycket att titta på och prata kring i bilderna. Jag vet inte hur hon gör, men trots att figurerna är ganska enkelt tecknade så är deras uttryck starka.

Det här är en bok som förebygger sjukhusskräck. Som kan göra sjukhusvistelsen mindre läskig och mera mänsklig.