Det var inte meningen att Berlinmuren skulle falla. En DDR-byråkrat vid namn Günter Schabowski försade sig på en presskonferens, råkade förklara att gränserna var öppna med omedelbar verkan, och oops så hade hela världshistorien ändrat sig. Men frågan är väl: Ändrade Schabowski på egen hand världshistorien, eller var han bara en av många små som sveptes med i historiens flodvåg och inte kunde göra mycket åt det?

Den tid då ljuset avtar handlar inte om Günter Schabowski, men om människor som kanske inte är olika honom. En sån där maffig, stort uppslagen släktkrönika som bara måste skrivas i länder som gått igenom så många olika dramatiskt olika identiteter på ett drygt sekel. Fyra generationer DDR-medborgare Umnitzer tar oss från kejsarens söndagspromenader till Hitler och Stalin, till kommunisttidens självgoda grådask, och till en osäker Frihet^TM. I centrum en födelsedagsfest: den 90-årige Wilhelm Umnitzer som efter ett liv i DDRs och socialismens tjänst nu ska behängas med fler medaljer för sin del i den eviga kampen, ovetande om att murens fall bara är ett par veckor bort. Runt honom kretsar hans fru, som egentligen gjort allt jobbet ända sedan exilen på 40-talet men aldrig fått någon respekt av grabbgängen som talar om jämställdhet; hennes son (den son som överlevde kriget), partitrogen historiker trots tiden i Gulag, och hans ryska fru som aldrig kan bli ”riktig” tyska så Brudervolk hon är; deras son, den rastlöse som alltid drömt om rockmusik och jeans och precis flytt till väst på jakt efter ett hem, och hans ex som han kastade bort med allt annat; och deras son, som ska förväntas växa upp och bli en positiv medborgare i det normala demokratiska landet.

Jo, det är väldigt mycket han ska ha in, Ruge. Och som han gör det. I skutt fram och tillbaka i tid och rum, från 1952 till 2001, från Berlin till Mexico till Uralbergen, spårar han 1900-talet från revolutioner till diktaturer till fallande skyskrapor genom ögonen på alla sina figurer, alla med sina skygglappar och idéer om hur världen ska kunna förbättras och livet ska levas, och sina bortförklaringar för de människooffer som utövas både på mexikanska pyramider och i slutna partimöten. Han målar upp de 40 åren i DDR i fokuserade detaljbilder, i Orwellska krumbukter för att tänka bort det som inte ska tänkas, i sjaskiga kaféer i ett snöigt Berlin, i skakiga utflykter i plastiga Trabanter, i stekoset från potatis som blandas med rysk konjak. Historiens strida ström, med människans alla hopp och korruptioner, ligger hela tiden precis under den prydliga civiliserade ytan, och nog sveps de med men inte är de passiva. Och för varje gång han återvänder till den där 90-årsfesten får vi ytterligare en kalejdoskopbild av vad som händer, ytterligare en röst att lägga till kören (får jag referera till Svetlana Aleksijevitj igen?) och ytterligare en vinkling på den historia läsaren kanske tror att hen förstått redan innan.

Vi vill ju gärna tro att historien rör sig i enkla hopp. Första världskriget, andra världskriget, diktaturen, murens fall, 9/11, som om varje milstolpe skapade en helt ny värld med nya förutsättningar; som om vi med varje ny era fick ansvarsfrihet för det vi gjorde och det vi underlät att göra i de tidigare; det var då, därtill var vi nödda och tvungna, nu är det en annan tid. Vi pekar ut skurkarna och hjältarna, vi avskriver ismerna, präntar ner historien och slår igen boken och börjar på nästa. Det är bara en av de många livslögner som Ruge klär av här. Det är en sådan där roman som man kan sticka näsan i och känna doften av en värld som försvunnit, men som aldrig låter en glömma att visst känns mycket fortfarande igen…?