I bra böcker om barndomen blir man ganska ofta förbannad på föräldrarna. De verkar så irrationella och okänsliga för barnens perspektiv.

Det finns förstås en annan sida av det där, den där föräldrarna måste försvinna för att barnen ska kunna växa. Det är hårddraget, men tänkt inte minst på alla fantasyhjältar med döda föräldrar.

Nu är inte Dashas föräldrar döda. Hennes pappa har stuckit till Los Angeles, oklart varför, och hennes mamma, som skrivit en avhandling om det tidiga 1900-talets ryska absurdistiska poeter – de tycker Dasha är ”roliga” – arbetar som copywriter på en reklambyrå och gör reklam för Brödfabrik nr 8. Hon drömmer om att få hålla på med reklam i USA istället, och en dag får hon chansen.

Dasha ska bo kvar i Moskva hos mormor och hennes man medan mamman studerar reklam i USA ett år. I väntan på hissen som ska föra bort mamma biter Dasha henne i fingret. Hon är tolv år gammal.

Det är oroliga tider i det nyblivet postsovjetiska Ryssland. En morgon på ett skrivläger vaknar de till nyheten att president Gorbatjov tillfångatagits och pansarvagnar rullar i Moskva. ”Tevekanalerna är nedsläckta, utom en som visar Svansjön hela dagen”. Mormor ger sig in till stan för att demonstrera och ta reda på vad som händer, och pjäsen barnen ska spela blir uppskjuten. Alla vuxna går omkring och röker och ser bekymrade ut.

Dasha Tolstikovas uppväxtskildring Mitt år av längtan är en fin blandning av det särpräglade i det tidiga 1990-talets Ryssland och liksom mer allmänt av ett barntillstånd på gränsen till tonåren. Huvudpersonen Dasha spanar på killar, försöker komma till rätta i sin nya skola och samtidigt behålla sina gamla kompisar. Hon lyssnar om och om igen på kassettbandet som hennes mamma spelat in åt henne, men livet går också vidare.

Alltsammans är stämningsfullt skildrat i olika nyanser av grått och rött, från melankolisk längtan och övergivenhet till rodnande tysta telefonsamtal till den första förälskelsen Petya. Bilderna är en stor del av behållningen, liksom barnperspektivets omedelbarhet som Tolstikova fångar så väl. Jag törs inte riktigt svära på om Mitt år av längtan är en barnbok eller en bilderbok om barndomen för vuxna, men jag tror att den kan fungera lika bra för båda grupperna. Även om vi säkert ser lite olika saker.