Dumpstra kommer av engelskans dumpster diving och innebär att man förser sig med saker, i synnerhet matvaror, som andra slängt. Ordet finns på 2015 års nyordslista och företeelsen är relativt ny i Sverige.

Jag är själv ingen dumpstrare, men när jag läste miljövetenskap hade jag några kursare som med jämna mellanrum dumpstrade. Vid några tillfällen har jag blivit bjuden på dumstringsmiddagar där värdinnan deklarerat att allt kommer från en container. Ibland var det allmän utdelning i skolan av någon vara som det hittats extra mycket av. Lite grann om detta fenomen kände jag alltså till redan innan jag satte tänderna i Jakobssons upprörande reportage om ett alldeles horribelt matslöseri som försiggår bakom varje matvarubutik.

Jakobsson beskriver hur han själv började dumpstra för några år sedan dels på grund av att det fanns pengar att spara och dels på grund av spänningsmomentet det innebär att ge sig ut på nattliga skattletarfärder med pannlampa och cykelkorgar att fylla med mat. Lite samma som mina kursare då tänker jag: en blandning av fascination över att kunna äta bra mat gratis och indignation över det miljövidriga i att slänga så mycket bra mat.

Det blev för Jakobsson mer och mer av en sport att inte behöva handla själv utan att istället helt och hållet kunna leva av det han hittade i butikernas containrar. Och det gick alldeles utmärkt. För så mycket slängs det.

Men vad beror det på? Jakobsson nöjer sig inte med att beskriva hur gott han själv kan leva på detta vansinne utan han genomför även intervjuer med folk i branschen för att ta reda på hur det kan komma sig att det ser ut på det här sättet. Han talar även med Livsmedelsverket för att ta reda på mer om hur man själv kan bedöma om mat går att äta.

Svinnlandet fungerar både som reportage om ett stort samhällsproblem och som en handbok för den som själv vill dumpstra.

Svinnlandet saknar möjligen en diskussion om de bakomliggande, goda skäl till att det ser ut som det gör. De idag utskällda bäst-före-datumen var sannolikt helt nödvändiga att införa och man kan anta att skatteregler och dylikt gör det komplicerat och tidskrävande med ommärkningar av varor. Och vad skulle egentligen hända om allt såldes ut till lägre pris några dagar innan bäst-före-datum, vem skulle då köpa de andra varorna? Det är alldeles uppenbart att det finns målkonflikter här, och jag hade önskat att Jakobson hade gått mer in på bakgrunden till varför vi har de regelverk vi har idag, inte bara konstaterat att de finns och att de är dåliga.

Efter att ha läst boken har jag blivit mer uppmärksam på mitt eget beteende i matvarubutiken. Kanske behöver jag inte gräva längst bak i mjölkkylen för att hitta grädden med bäst datum när jag skall använda den så fort jag kommer hem? Och kanske behöver jag inte bli så sur när det är slut på något jag tänkt köpa. Att det ibland tar slut på varor är kanske ett tecken på att butiken där jag handlar inte behöver slänga så fasligt mycket? Det blir lätt en ond cirkel av vad kunden förväntar sig och vad handlaren utgår ifrån att kunden kräver, och så hamnar vi i situationen att ingen vill handla från utplockade hyllor därför att man tror att det är något galet med de exemplar som finns kvar.

Sammantaget är detta ett hårresande reportage om ett systematiskt slöseri. Och jag tänker att om vi som land har råd att bete oss på det här sättet kan vi inte på några goda grunder hävda att det finns annat vi inte har råd med.