Om jag inte redan hade vetat att Teju Cole är Tranströmer-fan vill jag gärna tro att jag hade gissat det redan innan kapitel 19, där den namnlöse berättaren citerar Tranströmer rakt av för att försöka förstå sin plats som hemvändare till sin gamla hemstad Lagos. Det är något i språket, något i blicken, som lugnt kan betrakta den vardagligaste eller hemskaste scen, plötsligt trycka på pausknappen och se så många lager i den att det hisnar utan att något får synas på utsidan. Den där blicken, som ekar mycket inklusive Östersjöar, fanns överallt i genombrottet Öppen stad och finns här i den återutgivna debuten också.

Överhuvudtaget bör de som älskade Öppen stad komma väldigt väl överens med Varje dag är tjuvens dag också, även om den kanske saknar det där lilla extra som knuffade upp uppföljaren till mästerverksnivå. Romanerna är, på många sätt, varandras spegelbild; i Öppen stad afrikanen som nästan har blivit amerikan utan att (tillåtas) glömma vem han var, i Varje dag… exilafrikanen som efter två decennier utomlands försöker återvända hem och upptäcker att han blivit hemlös.

Att berätta mer handling än så vore att få det att framstå som en annan bok än vad det är. Den känns mer som – och är kanske – en resedagbok med en lösryckt röra av intryck än en traditionell roman; från det oförberedda mötet med korrumperade visumtjänstemän på nigerianska ambassaden i New York till hemvändandet och återvändandet förs vi med på rundvandringar och -resor i Lagos med omnejd och i historien som alltid ligger osynlig i allt, hur mycket än folk i allmänhet försöker intala sig att allt är bra och att Framgången ligger alldeles bakom hörnet, hur mycket det officiella muséet än omtalar slaveriet i en enda bisats som en ”avskyvärd hantering” och förtiger alla brott begångna av tidigare regimer. Korruptionen har precis som i nyligen återutgivna 60-talsromanen De vackra är ännu inte födda en huvudroll, men där Ayi Kweh Arma kunde rasande beskriva den som en stinkande flod av skit kan berättaren här inte bli lika upprörd; han har ju sitt på det torra, han har en returbiljett till New York i fickan och ett jobb som betalar mer än någon hemma kan få – men inte mer än de kan drömma om.

Så om han inte längre är hemma här, vem är han i stället, och vad har landet blivit? De förändringar man inte märker dag från dag friläggs plötsligt – med Boko Haram i tankarna går det en rysning efter ryggen när han i den här snart tio år gamla romanen skriver om hur både kristen och muslimsk väckelse på landsbygden går hand i hand med ökad fanatism och tro på magi och förbannelser. Samtidigt är folk inte dummare än att de tar de genvägar den nya världen erbjuder; det finns internetcaféer på vartenda gathörn, knökfulla med unga män som skickar nigeriabrev (se där ett arv som fastnar i alla språk). Säga vad man vill om martyrdöden, den är i alla fall något mycket mer påtagligt än väntan på en Framgång som aldrig når ifatt drömmarna, där desperationen att hinna ikapp gör det omöjligt att komma ur fläcken, och varje genväg bara leder tillbaka till startlinjen. Om nu ens den är kvar när du kommer tillbaka.