Det var i våras någon gång som jag och ett gäng andra bok-skribenter befann oss i ett galleri på Hornsgatans puckel. Jag hade just vunnit budgivningen på min nuvarande lägenhet på Söder (skulle äntligen få flytta till drömmarnas stadsdel!) men det är faktiskt inte det som gör att jag minns kvällen extra väl.

Gallerieventet var ett mingel ordnat av Massolit Förlag där höstens titlar presenterades av författarna själva. Och när Lars Wilderäng drog sin första rad var jag såld:

Elektronik har inget immunförsvar.

Alltså smaka lite på den meningen. Tänk på allt som beror av elektronik, gör det en stund. Som att tänka på rymden, lite. Först, åh nej min mail, mina sociala medier! Sen: åh nej transportsystem, flygplan, varuleveranser …
Det isar en del i själen. Eller hur?

Så här beskrivs boken i baksidestexten:

Det är något som inte stämmer med de allt fler trasiga telefonerna som har lämnats in för reparation runtom i landet. De är stendöda.

Samtidigt börjar en rad oförklarliga händelser i samhället avlösa varandra. Ett fabrikationsfel i bilarnas mikrochips förvandlar snabbt vägarna till bilkyrkogårdar. Tågen drabbas av elfel, hyllorna i affärerna gapar tomma, sommarförkylningarna blir allt segare och strömavbrotten blir en del av den nya vardagen.

På Karlsborgs flygplats står elitsoldaten Gustaf Silverbane redo för utlandsinsats när något går fruktansvärt snett och ett eldsken fyller himlen. Survivalisten Filip Stenvik får se sin tidigare hånade hobby förvandlas till blodigt allvar. I den tilltagande ovissheten driver polisen Peter Ragnhell sina redan okonventionella metoder för brottsbekämpning till sin spets. Samtidigt gör programmeraren Anna Ljungberg en upptäckt som hotar att förändra förutsättningarna för allt mänskligt liv på jorden. Eller är det redan för sent?

Efter ännu ett strömavbrott förändras allt. Den mörka hösten går in i en stjärnklar vinter där kaos råder och få överlever.

Att Stjärnklart är väl researchad känns ordentligt. Som sig bör när man på ett trovärdigt vis vill beskriva människans fall. Ibland, ganska ofta, blir det nördigt. På gränsen till övernördigt. Och jag älskar det. Att Wilderäng inte har värjt för detaljerna, att han verkligen vågar beskriva ordentligt. Jag är inte en ”prepper” men jag gillar ändå att få lära känna exaktheten i en sådan persons beteende och utrustningskrav.

Boken inleds med en presentation av en hel massa människor, en person i taget i varje kapitel. Det känns övermäktigt att hålla reda på alla till en början men det ger sig snart. Wilderäng är riktigt bra på att med några få meningar få till psykopaten Peter och sexsökande Eva. Att skapa en hotfull situation av ett till synes vanligt polistillslag. Att senare när landets elektriska hjul verkligen stillnar, vrida om knivar i mig när jag tänker på vad människan är kapabel till i sin jakt på överlevnad.

Det gör han sida upp och ner i den här undergångsromanen. Som till min lycka är den första i en serie. Inför de säkerligen många tilltrycken av just den här önskar jag endast några ytterligare korrigeringar av upprepningar eller korrekturfel som: ”Magnus visste inte exakt när Volvons motorvarningslampa hade tänts på Volvon”, samt ett par ”plötsligt” för mycket. Men det skriver jag egentligen mest för att inte låta helt jäkla euforisk över en bok som lär bli en framtida klassiker.