Man kan inte lära gamla hundar att sitta, sägs det. Men Gene Cohen har ägnat sin forskning åt att visa för oss att det faktiskt är tvärtom. Förutsatt att man inte drabbas av någon demenssjukdom så utvecklas hjärnan på olika sätt hos oss människor under hela livet. Cohen är den första forskare som tagit sig an åldrandet ur ett annat perspektiv än det förhärskande med starkt fokus på åldrandets negativa konsekvenser och medicinska hälsoaspekter.

Cohen har förutom att drivit sin praktik, även djupintervjuat ett stort antal människor som befinner sig i livets andra hälft och konstaterat att människan från medelåldern och framåt genomgår fyra utvecklingsfaser. I korthet beskrivna som följer:

Fas I: Omvärdering, utforskning och skifte (medelålderns omvärdering); inträffar mellan trettiofem till sextiofem, men vanligtvis mellan fyrtio och sextio.

Fas II: Frigörelse, experimentlusta och nytänkande (frigörelse); mellan femtiofem och sjuttiofem, men vanligtvis mellan sextio och sjuttio.

Fas III: Rekapitulering, resolution och kontribution (summering); strax före sjuttio till strax efter nittio. Vanligtvis mellan sextiofem och nittio.

Fas IV: Fullföljande, reflektion och firande (da capo); strax före åttio till livets slut.

Under alla dessa faser utvecklas hjärnan hela tiden, och människor kan förvåna både sig själva och andra genom sitt nya sätt att tänka. Många blir mer kreativa i sin vardag och sättet att resonera blir mer holistiskt. Människan blir helt enkelt vis. Och visdom är en egenskap som endast kan komma med ålder och livserfarenhet.

Fas I är det som ofta kallas medelålderskris. Ett förminskande uttryck för en process som kommer sig av att människor börjar inse att livet tar slut och gör en värdering av vad som betyder något och hur man vill leva resten av sitt liv. Tidigare stämplades detta sökande efter mening ofta som ett krisbeteende därför att folk föll utanför ramarna för vad som var social norm eller vad som tillhörde ens givna roll (i till exempel samhället eller i könsordningen).

Cohen pratar om begreppet ”den inre sporren”. En stark motivation som manar oss att testa gränser och att genomföra saker som vi av en eller annan orsak inte tagit tag i förut. En ”om inte nu, när”-mentalitet.

Fas II sammanfaller med pensionen och allt vad detta innebär. En allmängiltig ingrediens i den här fasen är en känsla av personlig frigörelse. Perioden kännetecknas av experimentlusta och självständighetskänslor. Det är denna fas som beskrivs i filmer om äldre personer som plötsligt hittar på vad omgivningen tycker är galna idéer.

Cohen ägnar en hel del utrymme i boken om resonemang kring pensionering. Han vederlägger tidigare forskning som hävdat att det är normalt vid åldrande att vilja dra sig tillbaka och frigöra sig från sin omgivning. Denna forskning tog inte i beaktande att detta förhållningssätt i många fall berodde på depression.

Fas III, summeringsfasen. Här tar sig förändringarna i hjärnan uttryck genom en förmåga att uttrycka sig självbiografiskt. Man vill dela med sig av sin kunskap och erfarenhet. Man vill ge något tillbaka till omgivningen. Dels genom volontärarbete och filantropi, dels genom att skriva memoarer eller ordna fotoalbum. Människan använder båda hjärnhalvorna i högre utsträckning vilket gör det till en rikare upplevelse att minnas händelser i livet.

Fas IV handlar om att vilja leva väl till slutet. Att upprepa och bekräfta viktiga ledmotiv i livet. Att omge sig med släkt och vänner. Människor som uppnår hög ålder med bibehållen god hälsa fortsätter att uttrycka sig kreativt och besitter ofta en spontanitet som kan få dem att ändra mönster och synsätt.

Bodil Jönsson, professor eremita och författare till bland annat Tio tankar om tid (1999), skriver i sitt förord hur välgörande det är att Cohen inför begreppet ”den inre sporren”. Hur denna inre motivation lotsar människan genom åldrandets faser. Just att beskriva dessa faser kan hjälpa människor att bli nyfiken på och observera vilka positiva förändringar åldrandet medför. Hon skriver att Cohens forskning kan hjälpa oss att komma förbi det negativa synsätt på åldrande som råder i västvärlden.

Och de insikter som Cohen förmedlar i sin bok är mycket optimistiska. Även om hans modell med de fyra faserna naturligtvis inte är statisk, så visar hans forskning otvetydigt på att ålderdomen är präglad av fortsatt utveckling. Dels beroende på hjärnans faktiska fysiska förändring, dels beroende på att människan vid högre ålder har samlat stora mängder kunskap och livsvisdom som kommer till stor nytta i hur vardagslivets konflikter och utmaningar kan hanteras.

Boken skänker tillförsikt och kan hjälpa till att öppna våra ögon för de nya spännande möjligheter som väntar runt hörnet.