”Trots sitt rykte som en vänsterutopi är Sverige numera ett laboratorium för den politiska högern”, skriver brittiska The Guardian 2012. ”Sveriges riskkapitalbransch har växt till den största i Europa relativt till landets ekonomi.” ”The new Swedish model” kallar The Economist det och konstaterar nöjt att svenska politiker vågat ”experimentera med nya idéer”. ”Här finns intressanta affärsmöjligheter”, konstaterar ett konsultbolag.

2012 gick var femte välfärdskrona – 104 miljarder – till privata företag, skriver Kent Werne och Olav Fumarola Unsgaard i inledningen till Den stora omvandlingen. En granskning av välfärdsmarknaden. Över 200 000 svenska barn och ungdomar går i friskolor, en tredjedel är listade på privata vårdcentraler och 60 000 arbetar i riskkapitalägda vård- och utbildningsbolag. Hur gick det till? Och vad innebär det?

Är det önskvärt? kan man kanske lägga till, även om det kanske egentligen faller utanför Den stora omvandlingens ramar. Boken vill beskriva ”valfrihetsrevolutionens” ekonomisk-politiska historia. ”Vi synar drivkrafter och handlingar” skriver de båda redaktörerna i sitt förord, ”ställer huvudaktörerna på scenen, visar att ingenting förändrats av sig själv.”

Hur välfärdsmarknaden mycket medvetet och drivet skapades är också ämnet för Wernes inledande kapitel, ”Pysslingen och riskkapitalet”. När jag hörde honom tala på samma tema på bokmässan i Örebro i våras fick han också frågan hur man vänder utvecklingen. Till min och andras förvåning menade han att det vore ganska enkelt. Förbjud vinster i välfärden och de här företagen, som leasar allt och vars värde i stort sett består av förväntade vinster, rasar som korthus. När jag läser Wernes eget avsnitt om riskkapitalbolagens skatteplanering undrar jag om det verkligen är så enkelt.

Vinsterna verkar ju nämligen försvinna i bokföringen, så hur lätt kan det egentligen vara att förbjuda dem? 2011 betalade 17 riskkapitalbolag ingen eller obetydlig bolagsskatt, trots att rörelsevinsterna ofta var höga. Vinsterna kvittas mot finansiella kostnader, räntor och aktieägarlån – pengar man lånar, inte sällan av sig själv, för att köpa bolaget från början. Det är helt enkelt en karusell eller en labyrint av lån för spekulation, och när det går åt skogen är det elever eller vårdtagare som står där utan någonstans att ta vägen. Och staten eller kommunen som måste hitta snabba och vettiga lösningar.

Det var också vad som hände när John Bauer-gymnasierna gick i konkurs, vilket Malin Beeck skriver om i sitt kapitel om skolmarknaden.

I mitten av 2000-talet startade de nämligen ett nytt moderbolag – John Bauer Organization (JBO). Detta köpte sedan de andra bolagen i koncernen till en summa av 450 miljoner. Ägarna sålde alltså verksamheten till sig själva. Affären finansierades delvis genom att JBO tog ett banklån på 250 miljoner – ett lån som hamnade rakt i Tedfors och de andra ägarnas fickor. Men banklånet räckte inte för att täcka köpeskillingen på 450 miljoner, så utöver detta belades koncernen med en så kallad revers, ett skuldebrev till ägarna, på hela 200 miljoner. Det konstruerades alltså som ett lån som skulle betalas av till Tedfors & co med tiden. På det sättet intecknade man i praktiken framtida överskott i koncernen.

John Bauer-gymnasierna var nu skuldsatta – utan att egentligen ha investerat i något. De gick fortsatt med överskott men räntekostnaderna växte så att det ändå blev röda förlustsiffror på sista raden i JB-koncernens årsbokslut. Pengarna? Ja, de hamnade hos ägarna och hos banken – utan att några aktieutdelningar behövde göras.

När sedan koncernen såldes vidare samtidigt som elevkullarna gick ned blev situationen ohållbar, de nya ägarna förklarade koncernen i konkurs och 11 000 elever stod plötsligt utan skola. Lärare stod utan arbete och utan ersättning för utfört övertidsarbete.

Inom hemtjänsten, som Shora Esmailian skriver om, leder tajt schemalagda minuter till ”informella strategier” där de anställda kompenserar genom att arbeta över obetalt och slita ut sig, eftersom ansvaret för människor är svårare att slå ifrån sig på individnivå. Arbetslivsforskaren Annette Thörnquist varnar för att det underfinansierade kundvalssystemet leder till arbetsvillkor som inte ansågs acceptabla ens för 50-60 år sedan.

Cecilia Verdinelli skriver i ”Våra barn och andras ungar” om vilka mekanismer som får föräldrar att agera luttrade skolkonsumenter, utan att egentligen ha särskilt stor koll på vad som ger en bra utbildning eller skolgång. Att den som väljer fel får skylla sig själv blir uppenbart i diskussionerna på nätforum som Familjeliv, men ingen förmodas någonsin lösa problem på plats, utan enbart ”rösta med fötterna” och välja bort det som inte fungerar. Resultatet blir ett lämmeltåg av ”medvetna” föräldrar till de populäraste skolorna och förskolor där man måste ställas i kö så fort man ens fått ett personnummer. Huruvida populärast också är bäst framgår inte precis.

Snarare landar det, precis som när det gäller vård i Stockholmsområdet, som Mikael Färnbo skriver om, i en fördelning inte efter behov utan efter köpkraft. Visst, välfärden är fortfarande offentligt finansierad – det är ju det som gör den till en sådan guldgruva i osäkra ekonomiska tider – men det finns andra resurser som påverkar. Inom vårdforskningen pratar man om ”health litteracy”, förmågan att både känna av kroppens signaler och att navigera i vårdsystemet. Det är med andra ord inte alltid den som skriker högst som är i störst behov av vård.

Det finns hur mycket som helst att diskutera ur den här boken. Den är inkännande, intelligent och inte så lite skrämmande, och jag har svårt att tänka mig något mer angeläget att läsa så här veckorna innan valet.