Hej dagboken!
Idag hände det en pinsam sak. Daniel och jag gick i korridoren. Vi möttes. Jag gick åt ena hållet, han gick åt samma. Då gick jag åt det andra, han gick åt samma. Han gick åt andra hållet, jag gick åt samma. Sen gick vi åt varsitt…! 3 ggr! Tala om pinsamt!!

Har du någon gång öppnat en gammal dagbok, kanske en sån med vadderad framsida med en häst på, som låstes med hänglås med en liten nyckel som man sen gömde längst ner i smyckeskrinet där ingen skulle hitta den; har du någon gång öppnat en sådan, och med kisande ögon läst och rodnat, skrattat eller kanske gråtit? Genast tillbaka i forntida dagar, då frisyren var exempelvis sidbena bearbetad med mycket gelé och våffeltång, eller page med utväxt à la nittiotalets Kurt Cobain? Dessa brinnande rader, som på fullt allvar skrivits ner av ett mycket yngre men ack så seriöst Du, för att läsas av ingen någonsin, dödshemligt, till tidens ände.

På Skambyrån Mortified of Sweden läses sådana texter upp för en publik, som skrattar åt dem. Eller med dem. Konceptet bakom Skambyrån är att alla en gång har varit unga, och velat dö av pinsamhet eller existentiell ångest. Humorn ligger i igenkänningen.
- Vi har en väldigt fin publik som älskar dem som läser. Man får ju oftast frågor sen: Har han fått nåt jobb eller, hur gick det? Folk lever sig in och vill att det ska gå bra för personerna, säger Lotta Lewandowska, som tillsammans med Linda Backlund startade Skambyrån i Malmö 2008.

Det hela började med att Linda såg ett inslag på Kobra, om Mortified, en klubb som startades av David Nadelberg 2002 i USA. Vanliga människor läser upp delar ur sina gamla dagböcker från scen.
- Ibland i livet tror du att du är vuxen, att du verkligen har kommit nånvart. Men så märker du att du är samma person som när du var fjorton år.
Vadå, menar du att man inte utvecklas?
- Man får distans, men viss problematik hänger kvar. Fast att man tror att man är fri. Ens gamla berättelser kan ändå berätta något för en fortfarande. Det är två steg fram, ett tillbaka på nåt sätt, säger Lotta, som menar att deras drömpublik egentligen skulle vara unga tjejer och killar, i den åldern som dagböckerna kretsar kring, som tror att de är ensamma om sina känslor.

951230
Jag skriver för att jag känner mig nere. Allt är botten. Det känns som om ingen förstår mig. Och det värsta är att jag inte ens vet vem jag själv är. Så känner jag mig så omogen också. 14 år, och fortfarande har jag varken hånglat, kysst eller RIKTIGT varit ihop med någon.
Pappa frågade vad det var, va fan ska man säga?
-Allt, sa jag.
Sen, som vanligt när jag är nere, funderar jag över vilka som kommer att sakna mig när jag dör. Familjen, kusiner och sånt (de flesta antagligen för att det är deras ”plikt”). Skulle Olov bry sig? Tror inte det. Har funderat över en anledning till att jag ej vill dö nu, det enda jag kom på var att jag vill vara med på nyårsafton. Ska klä ut mig till hippie.
Tror jag ska börja hata killar.. Nej f’resten, då kommer jag ALDRIG bli ihop med nån..

För när jag står där på scenen, med en uppkopierad och något förkortad och lätt redigerad version av min dagbok från högstadiet, är jag först rädd att jag spottar på min högstadieångest. Men så hör jag publiken. I skrattsalvorna känner jag mig som världens största komiker. Och då är detta inget jag skapat med den intentionen, att roa, nej, detta är ju bara jag. Som delar med mig av hur det är att vara människa och fjorton år.

Det här med att materialet är redigerat, finns det inte en fara i det? Att sätta ljus på vissa saker stänger ju ute andra, och livet återges inte riktigt korrekt, som det var?
- Vi tar bort transportsträckor. Alla omskrivningar, det ska vara så rent som möjligt så att man kan greppa innehållet direkt. Ofta skriver man ju väldigt tjatigt, berättar gärna samma saker om och om igen.
Lotta tror att människan alltid letar efter en röd tråd.
- Man har ju nåt behov av en början och slut i sin berättelse. Sen kan formen variera. Det gäller allt, man behöver samla och sortera. ”Men det är ju bara lösryckta meningar”, säger vissa, men det gör oftast inte så mycket. Det räcker med så lite, hjärnan fyller i. Genom några få detaljer får du fram en person.

Jag tänker på gestaltning i en skönlitterär bok. Vill vi alltså att det verkliga livet ska röra sig i samma riktning? En röd tråd… En livsberättelse. Behovet av ordning och reda, ledstänger att hålla sig i.

930407
Hej dagis!
Jag känner mig nere! Har jag någonsin varit riktigt lycklig?
Beverly Hills var för en stund sen. Brenda har nog inte heller så ”tur i kärlek”. Jag har gjort en klocka på väggen med Beverly Hills-gänget. Jag tog ”My little pony”-klockan och tog en bild på Beverly Hills ur Okej och klistrade på. FIN! Jag vill att något riktigt romantiskt ska hända. Jag är trött på det vanliga livet. Men skulle jag nånsin få en chans, så skulle jag säkert inte våga ta den!

Jag har läst tre gånger på Skambyrån. Det är något med klubben som tilltalar mig så mycket. Kanske för att jag alltid har tyckt om att återvända till dåtids-Lina, lära mig av henne. Minnas hur det var att se världen genom hennes ögon, och se vad som har förändrats. Och inte förändrats.

Första gången var i slutet av 2008, och i samma veva började jag skriva på det som senare skulle bli boken Det borde finnas regler. Eller som en tidigare version hette: ”Confessions of a fjortis”. I mina dagböcker var jag så självklar, det fanns något i tilltalet, i vetskapen att ingen skulle läsa, i desperationen och i det hemliga, som var så befriande. Fjorton år, och kanske kan man säga att jag inte visste bättre. Men fjorton år, och just där och då, trodde jag att jag visste allt.

Så när jag lät Mia kyssa sin plansch av Harry McVeigh i White lies, var det för att jag själv en gång hade kysst Brandon i Beverly hills, som hängde över min säng, på samma övertygande vis. Med den naiva förhoppningen att tänk om han kanske blev levande på riktigt. Skambyrån ger den trygga förvissningen att vi är många som har gjort det. Kysst planscher. Varit förälskade i omöjliga personer. Trott att vi var de enda i världen som mådde så här jävla skitdåligt.
- Man får ju distans till sig själv. Och allting är inte så svart eller vitt. Det kommer värre saker i ens liv, skrattar Lotta, som man måste ta itu med. Alla känslor som man känner för första gången är större, sen dövar livet en. Då blir det inte lika känsligt längre. Idag tillåter man sig inte att gå ner sig på samma sätt. Man vet att det gör ont ett tag, och sen går det över. Och med kompisar är man inte utlämnad till bara en klick, utan man kanske har ett lite bredare nätverk. Och gör sig av med människor man tycker är jobbiga.

Av dem som väljer att ställa sig på scen och läsa ur sina dagböcker är de allra flesta kvinnor med kulturintresse, i 30- till 35-årsåldern. Det är ett krav att händelserna folk läser om ska ligga så pass långt tillbaka i tiden att personen har distans till det, du får inte läsa om din skilsmässa förra veckan till exempel. Lotta skulle önska sig folk med erfarenhet längre tillbaka, någon som var ung på sextiotalet kanske. Eller någon som skrev hårdrockstexter om Satan och så. Har hon själv läst någon gång?
- Nej. Linda har läst några gånger, men jag levde i tron att om man gjorde sig av med det man skrivit förr så blev man en ny människa. Jag har hittat lite lösa fragment i någon låda, men det finns inte tillräckligt mycket kvar. Det är ledsamt.
Idag driver många blogg, där de är personliga inför en stor publik redan från början. Vi diskuterar det lite grann, vad som händer när du medvetet inte bara skriver för dig själv längre.
- Vi testade med en tjej som skrev blogg en gång, att hon läste upp lite inlägg, men det funkade liksom inte. Äktheten försvann. I den här världen som redan är så pass öppen är folk sugna på autencitet. Det är den man vill åt, den som är populär.

Knausgård, tänker jag. Hur de avsnitt som jag fann mest intressanta, ofta var de där han inte hängde ut andra, utan sig själv. Han kanske tyckte illa om någon, eller han kanske hade för höga tankar om sig själv, och allt blev så pinsamt med ens. Pretentiöst. Obekvämt. Genant.

Allt är öppet idag, säger vi, folk delar med sig av allt. Men är det verkligen så? Är det inte väldigt välavvägt vad vi väljer att dela med oss av, vilken bild vi skapar av oss själva? Är vi inte precis lika fixerade av yta, av hur vi ter oss inför andra, som alltid? Fortsätt skriva dagbok, uppmanar Lotta glatt, så vi har material för klubbar trettio år in i framtiden också!

Fortsätt att skriva dagbok, tänker jag, för att kunna gå tillbaka och läsa sen. För du minns aldrig riktigt hur något var. Minnet romantiserar och sållar bort obekväma detaljer. Och vissa saker kan fortfarande må bra av att få vara superhemliga, berättade för en vän som aldrig skulle drömma om att föra det vidare. Åtminstone inte förrän om en tio-tjugo år, när allt är förlåtet och preskriberat…

(Dagboksanteckningarna är tagna från mina uppläsningar på Skambyrån, 2008-2009, bilder tagna från ett av tillfällena, med Anna Åström och Lena Kronberg. Romanen Det borde finnas regler gavs ut på Gilla böcker förlag 2012 och håller just nu på att spelas in som film i Malmö med omnejd.)