Bränn biblioteken är brinnande het, det känns som om den skrevs i förmiddags och att läsaren fått den i sin hand samma eftermiddag.

Romanen tar upp allt det som aktuellt precis just nu: pk eller inte pk, hen, Fremskrittspartiet, privatiseringen, det politiska klimatet och så vidare. Det är en ironisering över idag, över våra stora debatter och stormar i vattenglas. Boken är ett ironiskt svar på nutiden, ett inlägg i upphovsrättsdebatten framförallt och en kommentar till det aktuella samhällsklimatet i stort.

Huvudpersonen Jesper lever ett ganska ensamt och isolerat liv, han har några få vänner men han känner sig utstött i den privata såväl som den samhälleliga atmosfären. En dag bestämmer han och ett par vänner sig för att starta en ironisk kampanj mot biblioteken och det de sarkastiskt kallar ”piratutlåningen av böcker”. De vill göra en poäng i hur underligt det är att förbjuda fildelning genom att själva låtsas verka för ett utökat förbud som även gäller biblioteksböcker.

Ironin dras riktigt långt, blir till surrealism när Antipiratcyklingsbyrån (!) har en jurist vid namn Joseph Goebbels och då polisen slutar utreda rånbrott eftersom upphovrättsbrott är det enda brott man har på agendan. Boken är även ett frisk ironiserande över folks starka tilltro till politiskt korrekta identiteter, som att bojkotta israeliska apelsiner och därmed tycka att man gör någonting stortartat, eller:

”Nä, jag använder inte tobak, jag är straight edge.”

”Men du dricker ju öl!”

”Ja, men man är väl inte helt jävla omänsklig.”

Ironin går så långt att karaktärerna ibland verkar glömma att det är ironi, de håller så hårt på frågan att biblioteken bryter mot upphovsrättslagen att de själva verkligen går in för att motarbeta – och tillslut även bränna – biblioteken. Det är först när de inser att omvärlden inte ser det hela som en ironi utan som verklighet som de börjar backa och inser vad de har gjort. Att göra en poäng genom att helt motarbeta sina egentliga syften kan vara väldigt riskabelt:

”’Tanken var ju att vi skulle provocera fram en strid som vänstern garanterat skulle vinna. Men tänk om vi inte vinner.’”

Världen som beskrivs är vår samtid, Stockholm just nu, med hull och hår. Sättet som Jesper och hans kumpaner använder för att sprida sin ironiska kampanj mot biblioteken är att starta anonyma bloggar och alias där de skriver debattartiklar som delas i rätt kanaler. Mer behövs inte för att drevet ska vara i gång. Ingen ifrågasätter var informationen kommer från, vem som egentligen står bakom kampanjen. Ironiskt nog är detta just också något som sker när allting tillhör alla: källorna har inte längre betydelse, allting flyter. Vad en enda (påhittad) person sitter och tänker på kammaren blir nästa dag en hel nations angelägenhet.

Nästan varje mening i den här boken är en tänkvärd känga mot någon: mot privatiseringen av det kollektiva, mot Stockholmsklimatet där endast de riktigt lyckade har råd att bo innanför tullarna, mot kollektivtrafiken som kontrollerar trafikanterna som en slags superpolis. Varje sida skulle kunna ha ett gäng fotnoter till verkliga nyhetsartiklar eller litterära dystopier som Orwells 1984 eller till Bradburys Fahrenheit 451. Läsaren känner sig oroväckande hemmastadd i denna surrealistiska värld där allt verkar barka åt helt fel håll.

Det är tydligt på vilken sida om bröstkorgen författarens hjärta bankar rött men ironin är så påtaglig och allomfattande att läsaren ibland tvekar, förvillar sig bland vad som är verklig kritik och långt dragen ironi. Boken är mycket tänkvärd och kommer bara bli mer intressant när vi får lite perspektiv till vad vi pysslade med i förmiddags under eftermiddagen av i morgon. Läs boken men bränn inte biblioteken!