Som ett kassettband ser den ut, boken Ma. Både innehåll och form minner om svunna tider. Diktsamlingen är full av ekon; från det förflutna, från de döda, från hela världen. Ma är Ida Börjels senaste diktsamling. Ma är också det japanska tecknet för tomhet, glapp, ockuperat utrymme, rumslighet. Ma kan också vara gudaväsen, tid, massa, […][...]

Det är bokreatider, och sällan har jag väl varit så glad att över att bo i en stad som fortfarande har oberoende bokhandlar. Bortsett från Stockholms många fina antikvariat, är de mindre boklådorna de absolut bästa ställena för att hitta lite vad som helst i litteraturväg. I Söderbokhandeln på Götgatsbacken går det, till exempel, en […][...]

Det här är en vacker liten bok som är stiligt formgiven. Formatet är nästan kvadratiskt, typsnittet snyggt och texten luftig. Sidnumrering saknas och i stället numreras de olika avsnitten. Här och där inflikas konst av de båda konstnärerna. Omslaget pryds av en detalj av Lotte Lasersteins målning Abend über Postdam och illustrerar så fint bokens […][...]

En namnlös kvinna färdas till en ö för att besöka sin farbror. Han är en praktiserande alkemist och i den mystiska tillvaron hos farbrodern finner sig kvinnan snart vara indragen i ockulta skeenden utanför hennes kontroll. Hon misstänker farbrodern för de magiska attackerna och för att rädda sig själv ur hans våld undersöker hon ön […][...]

Jag är normalt sett inte alls svag för sanna historier. Tycker snarare att begreppet ”based on a true story” är lite urvattnat. Men som mamma varande mitt i småbarnsåren är det stört omöjligt att värja sig mot den här beskrivningen: Under loppet av nio månader slogs mitt liv i spillror. Alla våra tre barn diagnostiserades […][...]

När jag började läsa Chimamanda Ngozi Adichies Americanah gjorde jag det mest i ett försök att slå ett litet hål på den stora vita fläcken, som täcker min litterära karta över afrikanska författare på samma sätt som ett Atlas gör från tidigt 1800-tal. Jag vill helt enkelt ta del av det moderna Afrika. Det Afrika […][...]

”Punk är trevligt, jazz är farligt,” var det någon som sa. Det ligger något i det. Punken, hur tyken den än blir, går ofta ut på att gå emot strömmen, medan jazzen dansar runt den. Punken, med sina standardackord, målar i chockerande färger innanför linjerna; jazzen kliver utanför dem. Punken är revolutionär, jazzen är subversiv. […][...]