”Vita serien” var en serie romantiska böcker som utspelade sig i sjukhusmiljö. Serien utgavs av Wennerbergs förlag. Totalt utkom 326 volymer under åren 1963-1991. Kärlek på lasarett är väl en klassiker alla hört talas om? Jag ser stiliga, manliga läkare iklädda viktiga miner forsa så de vita rockarna fladdrar längs sjukhuskorridorer, och blyga men även barska sjuksköterskor som med omhändertagande händer och lugna blickar möter patienter i olika stadier. Kärleken som spirar mellan snygga läkare och sköna sjuksköterskor. Förlegat men samtidigt lite pirrigt.
I Än finns det hopp osar det av efterkrigets Sverige. Året är 1953 och Sverige är mitt i en polioepidemi som fullkomligt förlamat sjukvården. Samtidigt finns hoppet om kommande vaccin samt hjälpmedel för de redan drabbade. Romanen utspelar sig med det fullbelagda lasarettet i småstaden Ekstad som fond. Här får vi möta den unga sjuksköterskestuderande Ella-Kristin som ämnar förlova sig med sin Carl, snart färdig läkare på samma lasarett. Vi möter också Stina som går på samma sjuksköterskeskola som Ella-Kristin och även delar rum med densamma. Flickorna gör praktik på lasarettet. Vidare har vi skolflickorna Ulla och Gittan, två sjuttonåringar fulla av drömmar och nyfikenhet. Ullas mamma är ensamstående och jobbar som badbiträde på lasarettet. Det innebär att hon badar patienter rena inför operation. Sonja Bengtsson upptäcker en knöl i bröstet och läggs in. Hon stöttas av sin granne Elsa samt den nya vännen, tjusiga doktorinnan Nancy. Den skickliga, storrökande överläkaren och änkemannen Kåre Hjelm bör också nämnas då han är en trygg och ansvarsfull individ som sprider kunskap och lugn på lasarettet. Dessutom har vi andra läkare, sjuksköterskor, biträden och många, många andra. Det hade kunnat bli rörigt men författaren har löst det genom att presentera alla inblandade innan romanen tar sin början. De är uppställda och kategoriserade. Detta galleri återvänder jag ofta till i romanens början, men sedan sätter sig faktiskt karaktärerna.
Det här är en ljuvligt mustig roman späckad av tidsmarkörer. Motbokens vare eller icke vara, Coca-Colans intåg, cigarettrökningen. Tänka sig att patienter sängrökte och läkare fick bolma bäst och var de ville. De andra var hänvisade till rökrum, och det var där allt skvaller och kul hände.
Men det allra mest spännande är ändå den kvinnliga frigörelsen. Hur samhällets förväntningar tvingar kvinnor att vara hemma och ta hand om barn och make. Dock faller inte alla kvinns in i fållan utan kvinnosaken bultar och bränner hos många. För trots att kvinnorna för sextio år sedan varken hade ämbeten eller firmor hemifrån att försvara eller ta över så närde många såklart ambitioner trots att de var gifta och hade småbarn. De ville mer än att vara hustru och mor. Hade drömmar bortom omhuldande och uppassning och även om de inte alltid kunde formulera sig kring det så var det ett gnagande skavsår i hjärtat. Karin Wahlberg är skicklig på att beskriva den vanliga människan vars drömmar når till grantoppen och inte till stjärnorna. Det känns omsorgsfullt och äkta. Än finns det hopp är den första delen av tre kring lasarettet i lilla Ekstad. Jag längtar efter tvåan och trean. Läkekonst, kvinnokamp och kärlek kryddad med spänning, kyskhet och femtiotal.
Publicerad: 2014-01-06 00:00 / Uppdaterad: 2014-01-05 19:55
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).