Jag har läst alla Linda Skugges romaner och krönikesamlingar, hon är exakt tre år äldre än jag (vi delar födelsedag) och har funnits där sedan Expressen och Fittstim. Jag har skakat på huvudet åt henne och varit fascinerad av henne – på samma sätt som många andra, antagligen. En ny bok av henne måste ju läsas men när jag läser baksidestexten till 1989: Leva eller överleva, den roman hon skrivit tillsammans med sin syster Sigrid Tollgård, blir jag en aning tveksam. Är det inte lite för mycket som ska hinnas med på de där knappt 300 sidorna? Jag lugnar mig lite när jag ser att första sidan innehåller tre citat ur romaner, av vilka jag läst två, en av dem så sent som i oktober – den ska ju handla om kärleken till litteraturen. Också.

Medan jag läser hinner jag vackla och ändra uppfattning hur många gånger som helst. Så många små saker jag tycker om men också sådant som är mer än frånstötande. Det är splittrat och ojämnt och bitarna fogas inte samman på något särskilt snyggt sätt; den där mer deckarartade historien blir aldrig särskilt intressant, samtidigt som det är den som ska vara sammanhållande, den som ska göra då och nu till ett helt.

Dået: i slutet av 1980-talet firar ett par familjer påsk tillsammans varje år på ett pensionat i Gudbrandsdalen i Norge. Det är ”same procedure as last year” närmast in absurdum och familjemedlemmarna berättar små och stora saker i egna kapitel. Det är de olyckliga äktenskapen och det är tonåringarna som famlar efter varandra men inte riktigt når fram. Det är missbruk och förnedring, otrohet och fruktansvärda förluster och så årliga låtlistor, som en kavalkad av vad man lyssnade på då.

Nuet: två systrar, inte tvillingar men närapå, pratar böcker, böcker, böcker – tills deras mor hittas död i Norge och boksamtalen går över till och blandas med funderingar över den mamma de kanske inte alls kände så väl som de tror – vilka är människorna på fotografierna och i gästboken och vilken är kopplingen till Suzanne Brøgger? Ledtrådar samlas och skärskådas våren 2013, samtidigt som de i slutet av 1980-talet famlande tonåringarna famlar vidare, var och en på sitt håll. Den ena efter den andra, den andra efter sin dotter, som famlar hon också, men på ett synnerligen hårdhänt sätt.

Faktum är, att några av denna dotters avsnitt är bland det vidrigaste jag läst. Detaljerade våldtäktsscener med en kvinnlig förövare har jag nog faktiskt aldrig sett förr, och när det dessutom är ur hennes perspektiv de skildras, det är i hennes tankar och känslor man får vara. Nej, jag värjer mig verkligen och dessvärre tycker jag inte att de tillför något till handlingen. Därtill finns också avsnitt med en icke namngiven berättare, det som också ska vara en sorts mysterium, och även här tycker jag att det känns lite överflödigt, liksom ett par plötsliga direkta tilltal till läsaren från den allvetande berättaren.

Däremot tycker jag om systrarna som talar om litteratur och författare som om sina vänner och närstående; det är kärlek och frustration och besvikelse och nästan gräl, så där som när man verkligen lever sig in det man läser. De trånar efter Julian Barnes, är sura på Gillian Flynn och hyser en blandad beundran och avsky för Ted Hughes. Ibland är det väldigt pretentiöst men jag kan känna igen den sortens resonemang. Jag vill tro att de är en sorts fiktionalisering av de författande systrarna, att samtalen har någon sorts verklighetsbakgrund, liksom funderingarna kring om de inte ska skriva en roman tillsammans. Och det är väl inte en alltför vild gissning att låtlistorna är hämtade från Lindas och Sigrids egna blandband.

Det jag tycker är bäst – och mest sorgligt – är den där kärlekshistorien som aldrig blev av, de vilsna tonåringarna som var så nära och sedan förlorade varandra, eller tappade bort. Den där idén om den första kärleken som något som går utanpå det mesta är jag väldigt svag för, och ännu värre är det när det kanske, kanske skulle kunna finnas en liten chans att göra om och göra rätt.

För övrigt ska jag nog ta och läsa Suzanne Brøgger.