Recension

: Antarktis
Antarktis Josefin Holmström
2013
Norstedts
7/10

En annan is men ändå samma

Utgiven 2013
ISBN 9789113050492
Sidor 170

Om författaren

Josefin Holmström, född 1986, är litteraturvetare och kritiker i Svenska Dagbladet. Hon har doktorerat i engelsk litteratur vid Cambridge. För debutromanen Antarktis nominerades hon till Katapultpriset. Hennes senaste roman är Samuel är mitt namn (2017). Hon tilldelades Gerard Bonniers essäpris 2020 för Emily Dickinson och vulkanerna (2019). Samma år tilldelades hon även Samfundet De Nios Vinterpris samt det Beskowska resestipendiet för år 2020.

Sök efter boken

Gertrude är författare och får ett stipendium för att åka med på forskningsresa till Antarktis, för att skriva. Hon vill berätta om, eller kanske förstå, de gamla polarresenärerna, upptäckarna, Robert Scott och Roald Amundsen, som i början av seklet tävlade om att först nå Sydpolen. Framför allt Scott är hon fascinerad av, och hon läser hans dagböcker under den egna resan. Men det finns ett annat syfte också, som bottnar i ett minne av en annan is och en annan tid. Där befann hon sig med David och Jonathan, och det som hände där påverkar henne fortfarande. Jonathan har hon inte träffat sedan dess, men nu är han forskare och med på resan.

Josefin Holmströms roman är tunn och tänkande – den återger en serie intryck och upplevelser som Gertrude har. Jag skulle nästan vilja kalla den impressionistisk i sin skildring av hur det ser ut på isen och hur det känns att möta Jonathan igen. Däremot ger den ingen hel bild av någon av karaktärerna, inte ens huvudpersonen. Man får veta ytterst lite av vad hon gjort tidigare i sitt liv, eller hur hon bearbetar sina känslor. Övriga karaktärer är en slags figuranter i den pjäs hon spelar med i, deras roller är som katalysatorer eller sufflörer.

Parallellt med Gertrudes resa skildras Robert Scotts liv, britten som blev tvåa till Sydpolen och som sedan dog på återfärden. Här är porträttet mer psykologiskt heltäckande men å andra sidan inte detaljerat (som i Gertrudes fall). Scott verkar ha gjort sina färder mot polerna inte så mycket av äventyrslusta eller fascination för Antarktis som av längtan efter äran. Han ville göra något för sitt land, och i någon mån väcks tanken om huruvida han i den kampen inte bara offrade sig själv utan också drog sina medresenärer med i fallet. Han var expeditionens ledare och kanske borde han ha vänt, istället för att framhärda trots motgångar i form av resursbrist, hunger, sjukdom. Han har också en fru och ett litet barn hemma. Onekligen väcks många tankar till liv om hur man prioriterar och väger saker mot varandra, och om det kanske finns personer som behöver den där faran för att leva.

Jag funderar en del kring vad det gör med boken att berätta de här två historierna invävda i varandra. Ibland tänker jag att Scotts historia inte tillför så mycket till Gertrudes. Den är mer en förevändning för att låta henne åka dit, till Antarktis. Samtidigt ger den onekligen ett tankedjup till läsningen, och tillför en dimension: den att fundera över Gertrudes roll på sin resa, och jämföra den med polarfararnas. Vilka är hennes motiv att resa ut på isen, varför vill hon sätta sitt liv på spel där? Varför ville Scott göra det? I någon mån är de lika egoistiska, de riskerar andra människor för sin egen skull. Men där Scott möjligen underskattar faran så vill Gertrude provocera fram den, för hon behöver egentligen inte utsätta sig för den. Hon skulle kunna stanna i säkerhet på basen, men hon väljer att inte göra det.

Mot slutet av boken kommer Amundsen alltmer in i historien, och hans motiv och roll är en tredje: den äventyrslystne, den som inte kan sitta still, den vars framgångar tycks förutsägbara av hans sorglöshet. Han som kommer först till Sydpolen, som tycks både högakta Scott och vilja reta honom. Scott är den tragiske, vars expedition alltid fascinerat mer (för en fin litterär användning av den kanske mest kända av Scotts expeditionsmedlemmar, Lawrence Oates, öde, läs här) i kraft av dess misslyckande. Men det är Amundsen jag är mest nyfiken på efter att ha läst Antarktis. Hans uppdykande på slutet lyfter boken. Han är en annan typ – uppfriskande uppriktig med hur egoistiska ”hjältedåd” alltid är, på ett plan eller annat.

Alice Thorburn

Publicerad: 2013-10-15 00:00 / Uppdaterad: 2013-10-14 20:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5419

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?