Vi älskade mockadrycken i väntrummet på Memorial Sloan-Ketterings öppenvårdsmottagning. Kaffet är inget vidare, och den varma chokladdrycken är ännu sämre. Men mamma och jag upptäckte att om man trycker på knappen för »mocka« får man ett exempel på hur två inte särskilt goda saker kan förenas till någonting riktigt välsmakande. Grahamskexen är inte heller så tokiga.

Så inleder Will Schwalbe sin roman Bokklubben vid livets slut, en roman om hans mors sista tid i livet efter att hon diagnostiserats med långt framskriden cancer. Den där tröttheten hon hade känt en tid visade sig bero på tumörer i bukspottskörteln, tumörer som när de upptäcktes redan hade börjat sprida sig till övriga organ i kroppen. Sjukdomen, i det stadie som den upptäcktes, är dödlig. Hur snabbt sjukdomsförloppet kommer att vara kan man dock inte förutsäga. Mary Anne och människorna som omger henne tvingas tänka på livet på ett helt nytt sätt, där varje födelsedag eller högtid kan vara den sista de får uppleva tillsammans. Varje bok de läser kan vara en utav de sista.

För det här är, lika mycket som en bok om att hantera en dödsdom, en bok om litteratur och läsning. Will och Mary Anne hade alltid läst mycket, och ofta diskuterade de böcker och författare tillsammans. Det blir också till litteraturen de vänder sig för att ta sig igenom den kaotiska och skrämmande period de nu befinner sig i. För att inte tala om de långtråkiga och oändliga timmarna i olika väntrum eller under utdragna cellgiftsbehandlingar. Det som tidigare varit ett kontinuerligt samtal om litteratur blir nu till en bokklubb, en klubb som aldrig riktigt definieras och som bara har två medlemmar. Men det är en bokklubb som gör timmarna som går meningsfulla, och som gör att samtalen under dessa timmar kommer att handla om annat än rädsla, smärta och sorg.

Schwalbe skriver fram sin mors sjukdomsförlopp utifrån de böcker de läser. Varje kapitel har fått namn efter en boktitel, och dessa sätts även in i ett större litterärt sammanhang – hur hade de fått höra om just den boken? Vad har författaren skrivit tidigare och vad tyckte de om de verken? Och, varför valde de den här boken just nu? Läsningen får en kontext, ett sammanhang som på så vis förklaras med hjälp av valet av böcker och deras upplevelse av dem. Läsningen både förklarar och åskådliggör på så sätt sjukdomsförloppet.

Jag tycker hemskt mycket om tonen i romanen. Trots att den behandlar sjukdom och förestående död är den inte på något sätt kladdigt sentimental. Historien är finstämt berättad och handlar faktiskt mer om en fördjupad relation mellan mor och son än om något annat. En relation som bygger på kärlek och respekt, både till varandra och till litteraturen.

Schwalbe, som varit chefredaktör på ett bokförlag, visar med den här boken hur värdefull litteraturen är. Hur värdefullt läsning är. Och det är övertygande. Under min egen läsning av Bokklubben vid livets slut viker jag hundöron snart sett i alla kapitel, hundöron som markerar boktitlar jag själv vill läsa. Lika mycket som jag roas av Wills och Mary Annes diskussioner kring böcker jag själv aldrig läst eller kanske ens hört talas om, lika fascinerande är det att ta del av deras samtal kring titlar jag faktiskt läst. Boken har dessutom en bifogad litteraturlista över alla de titlar som nämns under historien. Schwalbe vill dela med sig av sina upplevelser lika mycket som han vill få sina läsare att läsa vidare, och han förmedlar en obändig tro på det skrivna ordets kraft. Hur kan en värja sig mot det?