Min kluvenhet till den här fotoboken beror främst på de texter den innehåller. Boken innehåller vackra fotografier av platser i Norrbotten (många av dem har jag själv besökt) och ges ut på det lokala förlaget Teg Publishing. Teg har bland annat gett ut poeten Pernilla Berglund (vars debut jag gillar väldigt mycket) och Po Tidholm. Jag vill tycka om den här boken. Men jag förstår den inte riktigt.

I förordet skriver Kristina Mattson:

”Landsbygdens frihet och livsvärden tycks just nu mest uppskattas av inflyttade holländare och tyskar.”

Jag förstår vad hon menar. Men samtidigt är det en förenkling och ett skuldbeläggande. Det finns idag ett systemfel som gör det omöjligt att på individnivå ”uppskatta” denna frihet och de livsvärden som länet kan erbjuda. I den ort i Norrbotten där jag är uppvuxen ligger ungdomsarbetslösheten på nästan 30%. Jag som flyttat därifrån har givetvis bidragit till en negativ utveckling för min hemkommun, det har jag dåligt samvete för. Men i en hård marknadsekonomi är det svårt att som nittonårig locka stora företag till regionen och skapa arbetstillfällen åt sig själv och andra veckorna efter att ha tagit studenten.

Jag undrar också vad detta skuldbeläggande av individen har med Erik Holmstedts fotografier att göra. Det är vackra bilder av slitna gamla gårdar och hus. Snötäckta bildäckshögar fotograferade i det mörker som på vintern lägger sig över allt redan på eftermiddagen. Ett övergivet piano i ett övergivet hus. En statoilmack bredvid en motorväg. Facebooks nybyggda serverhall i Luleå.

Är detta bilder av vad ”vi”, vi som lämnat, vi som deltagit i urbaniseringen, lämnat efter oss. Är detta bilder av förstörelsen vi orsakat? Är detta Jan Jörnmarkska bilder av den moderna ekonomins offer?

Eller är det bilder av de ”livsvärden” som finns där uppe i det jag kallat hem så länge? Är detta en hyllning till det vackra?

Har friheten left the building i Norrbotten? Eller står den i logen och förbereder sig för några extranummer?

I Gállokjávrre (Kallak) kedjar människor fast sig i träd i dagarna för att stoppa företaget Beowulf Mining från att etablera sig. Jag tänker på det här, jag undrar vad Holmstedt skulle fota om han var där.

Ska jag se något fult eller fint i de nya företag som etablerar sig mellan Holmstedts bilder av vacker natur och snyggt förfall? Är det här en tillväxtkritisk bok eller hyllar den tillväxten?

Styrkan i förordet är att tolkningen av bilderna blir så dubbel och individuell. Samtidigt undrar jag om det verkligen var tanken att texterna ska krocka med bilderna. Bilderna i sig påminner mig mer om betraktande, flanerande fotografer som William Egglestone eller Gerry Johansson eller Robert Frank som jag uppfattar som drivna framför allt av att göra bra bilder och vara på plats, resa runt, skildra en privat reaktion på det estetiska omkring dem. Betraktelser är en ganska tidlös visuell upplevelse och inget undersökande tidsdokument som t.ex. Elin Berges Drottninglandet som visar hur en grupp människor i en glesbygd lever nu. Räcker det att som Holmstedt åka runt och fota sånt som en fascineras av för att det ska bli politiskt?

Varje fotografi är numrerat, längst bak i boken finns angivelser för vilket datum fotografiet är taget samt på vilken plats. Det blir ett himla bläddrande fram och tillbaka. Plats och datum är uppenbart relevant, men inte nog relevant för att stå bredvid bilderna. Är detta ett estetiskt val eller har platserna någon annan innebörd?

Många av bilderna är vackra på det sätt som Jonas Linells konvolutbilder till Kentskivan Isola. Men tyvärr känns texterna som efterhandskonstruktioner, jag hade mycket hellre velat läsa om vad platserna betyder för fotografen, kanske hade de blivit något mer än vackra bilder då.