I år är det tio år sedan Mari Jungstedt debuterade som deckarförfattare och nu kommer elfte boken. Jag minns att jag var på sommarstället. Det var en myggig och kall sommarkväll. Jag slog upp Den du inte ser som jag fått av en vän, hen hade i sin tur fått den i en veckotidning. Det var den första boken i serien, och jag tyckte att den var en aning fragilt formulerad men faktiskt riktigt spännande. Sen dess har Jungstedt varit en författare jag följt. Jag har varit på seminarium hon haft på bokmässan i Göteborg och även förstått att research är mycket viktigt för henne, vilket jag kan förstå då hon är journalist i botten och även har jobbat som nyhetsankare på SVT.

I somras upptäckte jag att jag av någon anledning missat bok nio och tio i serien. Lånade dem på Hassela bibliotek och plöjde dem på ett par dagar. Nu är som sagt elvan i serien här. Det är indiansommar och september. En litet barn försvinner spårlöst. Polisen befarar det värsta och när ännu ett barn är borta, blir allting riktigt otäckt. Undersökningen leds denna gång av poliskommissarie Karin Jacobsson då hennes kollega Anders Knutas är svårt deppig efter en skilsmässa. Vi som följer Knutas med kollegor vet att han trevande inlett en kärleksrelation med tidigare nämnda Karin. Det är ömsint, detaljerat och aningen smetigt berättat. Vi vet också att det legat i luften åtskilligt länge. Dock spökar Knutas tjugo år långa relation med danska Line som är mamma till hans två barn. Det är fullt begripligt men jag blir uttråkad av att i ett par böcker nu ha fått bevittna hur han hela tiden har henne i ögonvrån. Trots att han inlett en elektrisk relation med karga men förtjusande Karin som praktiskt talat slår knut på sig själv för att han ska se henne. Jag vill ge honom en spark i häcken och läxa upp honom. Faktiskt inse vad han har. Gå vidare och uppskatta tillvaron. Det är dags att kamma till sig och gå tillbaka till jobbet, Knutas.

Jungstedt har sedan debuten skaffat sig ett väsentligt bättre skriftspråk. I Du går aldrig ensam stannar jag emellanåt upp och njuter av formuleringar och meningsbyggnad. Det är fint. Boken innehåller inte mindre än fyra parallella berättelser. Det är helt okej eftersom det är knivskarpt berättat och jag ser fram emot att se hur allting kommer att flätas samman. Men att jag genast förstår vem mördaren är gör mig förbannad. Visst kan det finnas en vinst med det om en får följa med inuti gärningsmannens hjärna. Men här tror jag tyvärr inte att det är planerat så. Tyvärr tror jag inte heller att det handlar om att jag är en skicklig detektiv. Det blir liksom schablonartat i sin enkelhet. En annan sak jag stör mig på är att allting ska förklaras intill förbannelse. Visst ska en kunna läsa Du går inte ensam utan att behöva läsa de tio föregående böckerna i serien. Absolut. Dock tror jag att det ska gå att hoppa in utan att allting tidigare som hänt behöver redovisas. Författarens anmälningsplikt blir en förstoppning snarare än en förklaring.

Det här är tyvärr en ganska förutsägbar bok. Allting avslutas även med en förutsägbar cliffhanger… Men jag ser faktiskt fram emot tolvan och hoppas på upphämtning.