Allt blev tyst. Jag tittade ut på det vita utanför fönstret. Alla orden hon sagt slog mig. Så många ord för ingenting, tänkte jag. Snön var vacker, kom tanken till mig. Allt vitt. Jag tänkte att jag kunde säga det. På försök.

- Snön är vacker.

Det sociala sa ingenting åt det. Hon sa i stället att hon hjälpte människor som levde i nöd under mycket svåra omständigheter.

En namnlös flicka dyker upp efter att en man hämtats med ambulans. Hon har fötts ur sin fars huvud. Metaforiskt eller bokstavligt vet jag som läsare inte. Grannarna som hittar henne har aldrig sett henne förut. Hon påminner lite om en Kaspar Hauser-figur utan historia och kunskap om hur samhället fungerar vilket gör beskrivningarna av möten och myndigheter och religion till något nytt. Jag som läsare får se det utifrån i en känsligt beskriven berättelse. Hon suger in varje lite del av omgivningens sätt att vara. Hur de pratar. De specifika orden. Försöker passa in. Försöker växa upp. Bli äldre.

Hon börjar, på begäran av omgivningen, tala i tungor inför den lokala församlingen. Även hon själv är förvånad. Detta fortsätter hon göra regelbundet i kyrkan tills en obegriplig förklaring dyker upp och avslutar den första delen. Gåshud och ridå.

Den andra delen är, precis som den första, väldigt vardagsnära i sin handling och vackert skriven på samma gång. Då och då bryter små mystiska detaljer in i historien och pekar mot den grekiska mytologins Athenamyt i allt ifrån övernaturliga händelser till den grekiska kartan som är uppnålad på väggen i hennes rum. Dessa små tecken gör att jag skulle kunna läsa om Helioskatastrofen en andra gång redan nu för att leta efter fler detaljer, symbolism osv. Men det som griper tag i mig mest är längtan efter pappan och deras brevväxling som jag har blandade känslor för. Är den kylig? Är den jämlik? Är den fin? På vilket sätt ska titeln, som syftar på Phaethons far Helios och den katastrof som sonen blev ansvarig för, tolkas?

Jag ställer mig också frågan om jag verkligen gillar boken. Boström Knausgårds novellsamling Grand mal från 2011 grep tag i mig på ett mer direkt sätt, Helioskatastrofen växer i mig och fortsätter växa en vecka efter att jag läst sista sidan.