Människor som är passionerat intressade av historia (tillika av sin egen släkthistoria) har jag alltid tyckt varit särskilt sympatiska. Ofta gör de också nytta genom att föra vidare vad de vet om det förflutna in i framtiden, så att kommande generationer kan ta till sig denna värdefulla kunskap, vilket naturligtvis är till stor hjälp och glädje på många sätt. En sådan person är Lorànt Deutsch. Om han även har djupdykt i sin egen släkts historia vet jag dock inte. För Paris historia verkar han i alla fall hysa ett gränslöst intresse. Och det är inte med tonvikt på de senaste århundradena han skriver. Han är lika angelägen om att skildra Paris allra tidigaste historia:

År 701 efter romarrikets grundande, 52 år före Kristus, finns ännu ingenting på ÃŽle de la Cité [...] Den framtida ön ÃŽle de la Cité består ännu endast av sex, sju små öar där man kan urskilja ett litet tempel, några runda hyddor med vasstak och en samling fiskare som nonchalant kastar ut sina nät i vattnet. På andra sidan floden, på den högra stranden, breder sumpmarker och tät skog ut sig mot väst.

Boken Metronome, l’histoire de France au rythme du métro parisien, skriven av Lorànt Deutsch, utkom 2009 och finns nu sedan ett halvår i svensk översättning. Boken är annorlunda på ett väldigt utmärkande sätt. Det är en bok om historia utan en enda bild eller illustration! Man tänker direkt att det kommer att bli lite tråkigt att läsa på grund av detta. Men så blir inte fallet, det går bra att behålla intresset för läsningen utan bilder. Även Paris allra tidigaste historia skulle ju kunnat ha illustrerats, till exempel med kartor och bilder på de lämningar som här och där finns kvar i Paris. Men nej, inte en enda bild. Man får leta upp dem själv, eller se den TV-serie som Deutsch fått göra, baserad på sin bok. Några avsnitt av den har jag hittat på YouTube. Kanske finns alla där. På baksidan av boken kan man läsa att det finns en illustrerad utgåva av boken i Frankrike. Antar att det är en betydligt dyrare variant, som utkom senare.

Det som är särskilt bra med boken är att alla århundraden i Paris historia beskrivs lika ingående eller lika forcerat som de allra senaste århundradena, de senare har säkert många från början redan bra koll på. Detta gör att man vänjer sig vid att på ett mer naturligt sätt tänka längre tillbaka i tiden än man oftast brukar göra. 400-talet blir här lika påtagligt och närvarande som 1800-talet. Det faktum att Deutsch skriver i presens gör också sitt till. Men av naturliga skäl kan Paris historia inte skildras i varje detalj i en bok på endast 350 sidor. Man får röra sig ganska snabbt genom århundradena, ibland lite för snabbt. Detta gör att jag inte kan ge boken ett riktigt högt betyg, även om den är mycket läsvärd.

Men varför heter boken Metronom? Det beror på att författaren utgått från Paris tunnelbanenät i sin berättelse om stadens historia. Han har utgått från tjugoen av Paris tunnelbanestationer och berättar om det som hänt i deras närhet. Var och en av tunnelbanestationerna har fått sitt eget kapitel och sitt eget århundrade – från det första århundradet till det nutida tjugoförsta. Deutsch berättar kronologiskt och ofta på ett personligt sätt om Paris dramatiska och våldsamma historia och han visar på var man i staden kan hitta fragmentariska spår och lämningar från det förflutna.

Det är lätt att bli ännu mer intresserad av historia efter att ha läst en sådan bok. Mig personligen inspirerar läsningen av denna bok mer till att läsa om den svenska äldre historien, än att ännu en gång resa till Paris och utforska staden med hjälp av boken. Även om det senare också känns lockande. I alla fall, förlaget har gjort ett mycket gott val genom att, med Alexandra Dumas hjälp, ordna en översättning av denna hyllade bok. Men snälla, snälla svenska förlaget, satsa mer på korrekturläsning till nästa gång! Jag vet att det överlag är problem med begränsad budget och så vidare, men det är mycket viktigt för en läsare att slippa hitta slarvfel i texten. Trovärdigheten försvinner. ”Vad är det mer som blivit fel?”, tänker läsaren. Det hade också varit fint om det funnits ett person- och sakregister i boken, men det fanns säkert inte heller i den franska originalutgåvan.