Det finns någon slags lockelse över DDR, den lika paranoida som totalitära statsbildning som jag inte riktigt kommer över. Kanske är det någon form av nostalgisk projicering till en svunnen era, då man inte konstant behövde ta aktiva val, utan kunde luta sig tillbaka till TV1 och TV2 och låta staten bestämma över sin pensionsförvaltning. Eller så är det bara ett estetiskt ställningstagande, där affischer på leende medborgare enade över tidigare klassbarriärer visar att vägen framåt är ljus och går via byggandet av betonggråa hyreshus,vilket är så himla tilltalande. Oavsett de något oklara skälen så tvekar jag inte en sekund att kasta mig över böcker enbart för att de utspelas just där. Och Daniela Kriens Någon gång ska vi berätta allt för varandra är ett typexempel på en bok jag med stor sannolikhet inte läst om det inte var för att den utspelas där, i DDR.

Historien som sådan har nämligen just den doft av semi-podfilisk underkastelse som annars mest tilltalar danska filmregissörer som gärna lägger till ett von till sitt namn. En sextonårig flicka har efter trassel hemma flyttat till sin pojkväns familj och har efter ett möte med den hårdkrökande, fyrtioårige grannen Herner, vilket juridiskt inte kan klassas som något annat än en våldtäkt, blivit så förälskad att de inleder en hemlig relation. En relation där han har vänligheten att vara den sexuellt erfarne läraren och växlar mellan att ibland vara vänlig och ibland vara hårdhänt. Flickan, Maria, fylls av dåligt samvete inför sveket som ju inte bara drabbar hennes pojkvän Johannes utan hela hans familj som tagit henne som en av de sina. Ändå är hon beredd att ge upp allt, sitt umgänge, framtida studier, ja hela den tillvaro som hör tonåren till för att få vara med Herner.

Även om det är svårt att se några förmildrande omständigheter vad beträffar Herners agerande så finns det ändå flera för Daniela Krien, då hennes debutroman trots allt har en hel del element som gör den läsvärd. Som roman betraktat är det ett gott hantverk där både de lantliga miljöerna och romanens karaktärer beskrivs väl. Maria, som är jagpersonen, är tveklöst en bra gestaltning av en tonåring som söker någonting men inte riktigt vet vad. Men även alla bipersoner som den av fotografi närmast besatte pojkvännen Johannes, dennes lite kärva men ändå hjärtliga familj, Maries mamma som är ensam och olycklig då hon tvingas bo kvar med sin exmakes föräldrar medan denna flyttat ihop med en nittonårig ryska och för all del den lätt alkoholiserade och svårmodige Herner, levandegörs på ett sätt man inte alltid finner hos debuterande författare. De lantliga miljöerna i en östtysk avkrok, men nära den tidigare stängda gränsen beskrivs på ett finstämt, nästan lite vemodigt sätt.

Allra mest intressant är dock själva platsen för scenen, DDR under dess sista månader som egen statsbildning. Gränsen är öppen, men även om det bara är att sätta sig i sin Trabant och åka några kilometer för att komma till det paradis de tidigare drömt om så finns den mentala gränsen kvar, starkare hos de äldre förstås men även högst påtaglig hos de yngre. Även om de drömmer om att bosätta sig där, på andra sidan, så är de hopplöst bortkomna och bara att beställa en kaffe på ett kafé med alla de valmöjligheter som står till buds ger dem panikkänslor.

Det är givetvis en mycket tacksam tid för en berättelse, då förändringen mellan det gamla och det nya är så påtaglig och även om den bara ligger som en bakgrundsfond så tar den till stor del över den egentliga berättelsen. Vilket i detta fall måste ses som positivt, för hade romanen saknat den historiska inramningen och istället bara utspelats någonstans på landsbygden hade de 173 sidorna känts ganska ointressanta.