Kära Tant
Gratulerar, nu är du äntligen tant! Antingen har du kommit till insikt själv, eller så har du fått den här boken i gåva och i så fall är ju budskapet ganska uppenbart…

Jag möter Camilla på redaktionen för att hämta en trave med recensionsböcker. Hon säger: ”Ja, och så beställde vi den här, som bonus, och så tänkte vi på dig… att du kanske skulle vara intresserad…” Budskapet är ju ganska uppenbart.

Kanske är jag tant för att jag för typ ett och ett halvt år sedan skrev en krönika om att jag var en tant (enligt tant-testet som fanns på facebook då). Kanske är jag tant för att jag alltid har med mig min virkning, överallt. Kanske är jag tant för att min deltidssambo fyllde åttionio för en månad sedan. Kanske är jag tant för att jag ägnade helgen åt att renskriva Risinge sockens syförenings årsmötesprotokoll (banken tar ju inte emot handskrivet längre, suck). Kanske är jag tant för att jag gillar att ha halvlång manchesterkjol och att fika.

Anna Erikssons bok Äntligen tant! handlar om tanter och riktar sig till tanter. Den har en kalenderstruktur, och beskriver hur ett år för en tant ser ut. Med tips och trix, vardagsfunderingar, typiskt tantiga grejer, praktiska saker, och så vidare.

Jag tänker på det här med att vara tant. Är det något jag vill vara? Vad är det egentligen? Jag tänker först att det är jättepositivt. För att jag tycker om att ha kjol och att fika och att virka, och göra trevliga, mysiga saker. Sen tänker jag att det kanske inte är bara positivt. Att hela tantkulturen är en sorts nostalgi kring en tid med en inte så superfräsch kvinnoroll och att det blir väldigt problematiskt om det ska vara något att längta tillbaka till. Men sen läser jag vidare.

Eriksson varnar för tantfällor (till exempel tron att en måste följa alla traditioner kring jul och påsk och liknande högtider, eller att en måste mangla varje vecka). En modern tant vet hur en aktar sig för såna. En tant är inte ett offer för såna stereotypa grejer. En tant har skinn på näsan, är full av visdom och nyfikenhet och coolhet.

Sen läser jag Sara Danius kokbokstext (länkad från Bokhora med anledning av Danius akademiinträde) och tänker ännu mer att tanten (även om det här är en text om husmodern) är ett sorts (kanske inte oproblematiskt, men ändå) idealtillstånd. Jag tänker på hur tantighet och till exempel queer konst- och pysselaktivism funkar så himla bra ihop. Faktiskt.

Sen tänker jag på min mormor och hennes syförening. Det är riktiga tanter. Alla som heter Asta får vara kassörer och alla som heter Kerstin får vara revisorer i föreningen. De som heter Alva får vara ledamöter. Typ. Det är en grupp gamla kvinnor som bryr sig om varandra. En sorts gemenskap. Som jag tycker är cool. Varje år har de en syföreningsauktion och pengarna som de får in går till stadsmissionen och till flickors utbildning. Min mormor kan också stycka en älg i garaget (jag är ju vegetarian och emot köttätande, men jag blir på något sätt ändå imponerad – min mormor är förövrigt bra på vegetarisk mat också, och förnyar gärna julbordet med grönkålspajer och sånt). När min bror säger till mormor att han har ont i tummen (han tror att det är den nya smarta telefonen som gett honom sms-tumme) tröstar mormor med att det enda som en egentligen kan göra åt ledbesvär är ju att steloperera. Och vi vet inte riktigt om hon är ironisk eller bara ärlig (på samma sätt som jag ibland funderar på om en del av Erikssons tanttips gränsar till det satiriska – fast jag tänker då att det i så fall är både lite ironi och superärlig tantkärlek samtidigt). Min mormor är både stenhård (hon kan skälla ut folk som är dumma och elaka) och supermjuk (hon köper äpplen till rådjuren på vintern). När jag fyller år får jag en rimmad vers av henne. Och hon gråter alltid, när hon är glad och ledsen och vid viktiga tillfällen. Jag tycker om min mormor. Och hennes syförening. Och riktiga tanter.

Min recension har kanske mer blivit något annat (typ en mormorshyllning) än en recension. Men för att återgå till ämnet:

Äntligen tant! är en snygg och praktisk handbok för alla som vill bli tanter (pantertanter, mystanter, cooltanter, eller andra sorters tanter, för tanter kan vara på många olika sätt). Den är kul, rakt på och full av smarthet. Även om den kanske inte är sådär filosofisk eller ideologisk som mina tankegångar blir vid läsningen så kombinerar den på sätt och vis praktik och lagom djup (det vill säga superdjup men ändå jordnära) livsfilosofi. Inuti ett färgglatt och coolcharmigt illustrerat fodral.

Äntligen tant! är lite som ett manifest. Som att den visar att det går att förena trevliga, fina, chicka, mysiga saker, med praktiska grejer – och med en sorts vardagspolitisk peppig inställning. Den är full av okej och acceptans, utan att vara mesig. Den är hård och principfast utan att vara konservativ. Den är full av energi, och den smittar av sig. Jag kommer inte göra allt en tant gör (men ingen tant gör allt – det vet varje tant) eller följa några råd till punkt och pricka. Men jag kommer att titta till i tantkalendern med jämna mellanrum, för att ha den som en tanthand att hålla i när jag funderar på hur jag ska klara av vardagen, eller vad jag ska göra för att pigga upp mig (gå på kurs! vinterbada! dricka kaffe! sno pelargonskott!).