En karta tecknas genom platser och mark som sammanfogas. Den skapas av människorna, som skadar och verkar, tecknar gränser och raserar dem. Men konturer, åverkan, det som nöter på jorden och förvanskas av tiden är inte bara synligt i den ritade kartan. Det ligger lika mycket i de förhoppningar vi skapar för varandra och sättet vi handskas med det som aldrig får glömmas.

Stewe Claeson skriver i sitt förord till Joy Harjos Karta över nästa värld:

Att kampen för det bättre samhället aldrig får ta slut har gjort att jag valt som övergripande namn på det här urvalet det mest löftesrika hon skrivit: en karta över nästa värld. Och jag tror inte man ska uppfatta denna nästa värld på det sedvanliga giriga sättet, evigt liv, mer och mer liv. Den ska uppfattas som – ett bättre liv för de kommande generationerna, för dem som nu kallar henne >>grandmother<<

Joy Harjo:

Det jag berättar är verkligt och finns tryckt som varning på kartan. Vår glömska förföljer oss, går bakom oss på jorden, och lämnar efter sig ett spår av pappersnäsdukar, nålar och förstört blod.

Så ritas genom denna samlingsbok en poetisk atlas med ekon både från Joy Harjos ursprung, Creeknationen, såväl som från hennes egen förflyttning och hennes nu – en kylig modernitet som även den måste mötas med omsorg. Det är inte en karta som avtecknar sig tydligt, men den hålls samman av en mycket självklar poetisk röst. Boken innehåller både lyrik, prosalyrik och memoarer men blir i sin helhet till poesi – genom sitt kluster av ögonblick, liv och punkter och genom sitt sätt att sluta upp med läsaren. Tveklöst, förutsättningslöst.

Platserna. New York, Kansas City, Chicago, Managua, motorvägen mellan Las Cruces och Albuquerque. Barerna, hemmen, haven. Platserna växlar och återkommer, inte så mycket i egenskap av platser som av sambandspunkter som befäster riktning, skeenden. Ljudande besvärjelser för den karta som behöver omritas lika mycket som synliggöras.

Det är ljus, rörelser
av tid som hon kunde ha
tagit
och dragit vidare
men hon valde att stanna
i Kansas City, uppfostra de barn
hon fått med män
av alla kulörer.

[…]

Och när Noni håller på att gå i bitar smiter hon
ut genom bakdörren. Ger sig ut på jakt, följer hjärtats ljud genom gatorna
i Albuquerque
Hon styr bilen med de händer hennes mor gav henne.
Hon lämnar de fyra dörrarna olåsta och radion
spelar lågt
spelar lågt och Noni tar månen i hand, månen
det vet hon, som har full kontroll däruppe.
Noni Daylight är rädd.
Hon väntar vid stoppljusen i korsningarna som
klockan fyra på morgonen är öde oceaner av betong.
Hon leker med avtryckaren, hjärtslagen
är ett oavbrutet oväsen.

Djuren finns också där. Havsörnen, hästarna, ödlorna, spökkrabban, rådjuren. Alla har de sin roll i Joy Harjos dikt. Ofta metaforiskt. Ibland som subjekt att ledas av och samverka med. Som en del i gemenskaper att uppgå i.

Med all den skönhet som beskrivs – av stjärnor, månen, fjärilar, stranden som förmänskligas och förälskar sig i havet – skulle det vara lätt att avfärda Karta över nästa värld som något förljuvat och konstlat. Men Joy Harjo väger upp med skitighet. Förmodligen inte medvetet, för att dikten på något sätt skulle kräva det. Snarare eftersom det är vad texten behöver rymma.

Hon försöker inte något, det är så jag tänker.

Joy Harjo tar sig an sin värld genom att solidarisera sig med omgivningen. Med de födande och fostrande kvinnorna, med djuren, barn och barnbarn, med sitt ursprung och sin samtid, med dem hon älskar och dem hon förkastar. Även med läsaren. Det minsta jag då kan göra tillbaka är att försöka vara solidarisk med hennes text. Läsa den och vara i den.