”Den dödligaste konflikt som världen har upplevt på mer än femtio år, en konflikt som involverar trupper från nio länder, som spänner över ett slagfält lika stort som Västeuropa och som har resulterat i mer än fem miljoner döda har omvärlden knappt tagit någon notis om”, skriver Virgil Hakwins i avhandlingen Stealth conflicts, återgiven i en under strecket av Håkan Lindgren från 22 januari i år. Hawkins vill visa hur media fokuserar på vissa konflikter (som Israel-Palestina) medan andra knappt får mer än någon enstaka notis. Eftersom rubriken på boken ger en ganska tydlig ledtråd till vilken konflikt det rör sig om, blir svaret förstås ganska enkelt. Men hade ni läst meningen i ett annat sammanhang, hade svaret då varit självklart?

Nej, kriget i Demokratiska republiken Kongo är sällan förstasidesstoff och väljer man att se det ur ett kulturellt perspektiv, ja, det låter som en cynisk infallsvinkel men saknar ändå inte relevans, så är ju kriget mer eller mindre icke existerande. Jämför till exempel med Vietnamkriget eller för den delen med samtida Irak och Afghanistan, så kan de allra flesta rabbla upp en lång lista med filmer. Det är nog ingen som kan göra detsamma när det gäller det andra Kongokriget. Helt enkelt därför att det förutom några dokumentärer inte finns några (även om Ben Affleck faktiskt önskat göra en, men givit upp på grund av bristande intresse i Hollywood).

Att den belgiske författaren och historikern David Van Reybrouck skriver en bok om Kongos historia, från att området upptäcktes av den vite mannen under slutet på 1800-talet till nutid, är därför i allra högsta grad relevant. På dryga femhundra sidor ger han läsaren förklaringar till hur ett av världens rikaste länder sett till dess tillgångar, ändå inte bara är ett av världens allra fattigaste utan också det mest konfliktdrabbade landet sedan andra världskriget.

Det angelägna ämnet är dock bara ett av skälen till varför Kongo – en historia, är ett stycke mycket läsvärd historielektion. Ett annat skäl är att Van Reybrouck blandar det traditionella historieskrivandet, hårda fakta, med vittnesskildringar. Berättelser som levandegör historien på ett sätt som enbart en uppräkning av fakta aldrig kan göra. För trots att Kongo är ett av de länder i världen där den förväntade medellivslängden är bland de allra lägsta (54 år) och hälften av befolkningen är under 15 år, så finns det givetvis även där äldre människor. Och träffar man en kongoles som är 105 år så har han, utan att någonsin behövt flytta, bott i den belgiske kungen Leopolds privategendom Kongofristaten, Belgiska Kongo, Republiken Kongo, Zaïre och den Demokratiska republiken Kongo.

Van Reybrouck har alltså under sitt arbete inte bara studerat böcker och dokument hemma i Belgien utan besökt landet ett tiotal gånger. Han har rest till de platser han beskriver, intervjuat personer som var med när historien utspelades (för de allra tidigaste delarna lutar han sig mot skriftliga ögonblicksskildringar) och blandar ihop allt detta. Resultatet blir inte bara är en väl fungerande text, utan även en text vars litterära kvaliteter tar med läsaren hela vägen till Kongo. Texten låter en känna den tropiska hettan, hur fukten får skjortan att klibba fast mot huden och hur surret från moskiterna får en att fäkta med armarna. Det är med andra ord den exakta motsatsen till hur hans landsman Hergé arbetade när han, motvilligt skall sägas, gestaltade sin bild av Kongo på 30-talet med Tintin i Kongo.

Boken tar förvisso inte upp hela området Kongos historia, utan börjar med Stanleys genomresa då han på 1870-talet som förste västerlänning korsade den afrikanska kontinenten, även om det inledningsvis finns några sidor om tiden innan. Jag ser dock inget problem med den avgränsningen, för det är ju med de europiska kolonisatörerna som själva begreppet Kongo grundas. Den statsbildning som existerat under de dryga hundra åren är nämligen inte någon naturlig stat och även om den kleptomaniske diktatorn Mobutu Sese Seko med piska och korruption försökte forma en nationalstat med det icke koloniala namnet Zaïre under sina 32 år vid makten, så är Kongo ändå ett jätteområde med över 200 etniska grupper med skilda språk och seder. Som belgare är det även förståeligt att Van Reybrock väljer att fokusera på den tid där hans land är direkt inblandat i händelserna och hur arvet av det koloniala styret lever kvar och fortfarande orsakar död och misär.

Kongos enorma rikedomar har ju även blivit dess förbannelse. Den moderna historiens teknikutveckling har skapat en efterfrågan på råvaror som det just finns mängder av i Kongo. Elfenben, gummi, koppar, tenn, uran och coltan (som används i mobiltelefoner) för att nämna några. Men de som tjänat och fortfarande tjänar pengar på dessa råvaror är sällan kongoleserna själva (med undantag för en korrumperad elit som oftast samlar pengar på hög i schweiziska bankkonton) utan belgiska monarker, internationella gruvbolag, grannländer och på senare år kineser, vilka investerar stort i Kongo. Men även svenska framgångssagor som Ericssons mobiltelefoner har direkt påverkat instabiliteten och våldet i östra Kongo. För är det någonting som kongoleserna fått för sitt lands naturrikedomar så är det just våld. Ett våld som räknat i antalet döda sätter det medieskygga andra Kongokriget på förstaplatsen över listan på efterkrigstidens blodigaste konflikter.