Jag älskar verkligen uppbrottsromaner konstruerade efter modellen: hen lever det perfekta livet med en snygg kärlek, statusjobb, hög inkomst och märkeskläder ända tills en dag när…

På baksidan av Elin Olofssons debutroman förekommer tydliga tecken på att det här är exakt en sån bok. Orden ”reklamjobb” och ”smärtsam kärlekshistoria med kollega” får mig att längta efter att läsa.

Men det finns knappt några beskrivningar av livet i huvudstaden. Art directorn Hanna får beröm av sin chef för sina pitchar, kärlekshistorien är en gift kollega med urtvättade boxerkalsonger och Breitlingklocka, denna kollega ligger hon med några gånger i början men mer än så finns det inte att engagera sig i.

Däremot gillar jag (och pinsamt nog känner igen mig mycket i) beskrivningarna av Hannas gymnasieangstiga känslor och hennes konstnärsdrömmar som hon aldrig riktigt vågat leva ut. Likheterna med Åke som spelar en central roll senare i boken är lika subtila som de är bra beskrivna och sorgliga.

”Det enda jag brann för. Konsten. En allt fetare lögn.”

Jag fattar inte riktigt vad som går snett med den urtvättade boxerkalsong-mannen men något skär sig och hon flyr till Gärningsberg, en fiktiv stad någonstans i Jämtland, där hon flyttar in i släktgården. Kalle bor i ett hus bredvid och är den som möter henne i den gamla uppväxtbyn trots att hennes pappa bor så nära som sju kilometer bort. Mellan Kalle och pappa Bosse finns dock ett avstånd som är längre än antalet kilometer och inlagd på ett hem någonstans på byn (jo det heter så på jämtska) ligger Sigrid ”som uppstoppad fast med några enstaka minnen…” Vad de här människorna har för inbördes släktskap och relationer är dimmigt oklart och de första 80 sidorna drivs min läsning av viljan att luska rätt på hur deras släktskap ser ut och vart distansen dem emellan kommer ifrån.

Konstigt nog är boken som gjord för att relationspussla i men baksidestexten avslöjar för mycket. Så gör som jag och skippa den om du tänker läsa boken!

Olofssons debut är, förutom baksidestextens klavertramp, infekterad av ett halvskört och lite klichépoetiskt språk som alltför många bra romaner smittats av tidigare, vanligtvis sker detta i form av korta kursiverade kapitel. I Olofssons roman finns ingen kursivering men det blir mycket ”minns du…” och Du-tilltal följt av vaghet och alltför allmänt beskrivna känslor för att det ska kännas trovärdigt. Karaktärsbeskrivningarna och dialogen mellan de jämtska tystlåtna männen och kvinnorna i Gärningsberg är så himla bra att jag bara vill riva ut sidor med ogestaltad lightmelankoli som bättre hör hemma i en butik som säljer skyltar med Carpe Diem-visdomar till ljust fräscha kök.

”Dagarna, Sigrid, visst flyter de ihop? Visst blir de till en lång räcka utan början och utan slut, utan vägskäl och val, när tiden går och allting sker, varför kan man inte bromsa, varför ser man inte tiden som går, förrän den redan är förbi?”

Jag inser att jag låter hård, kanske till och med raljant, men det är bara för att de glimrande guldkorn som finns i form av t.ex. hur julaftonen är beskriven, datorinköpet med påföljande installation som ännu ett sätt att undvika familjehemligheterna och de symboliska julkorten från Mercedes Benz förtjänar ett bättre öde. De förtjänar att vaskas fram och visas upp för världen, tyvärr är de alltför grumligt dolda för ett högre betyg.