Det är inte svårt att se hur tankegångarna gick på Norstedts när de valde att ge ut en nyöversättning av den 35 år gamla romanen En blomma av blod samtidigt med den nyskrivna memoaren Drömmar i krigets skugga; den tar ju nästan vid där den nyare boken slutar, men skriven i en annan tid. Där Drömmar… rekonstruerar minnen, försöker drömma om en tid som kunde varit och fortfarande kan bli, är En blomma… en stridsskrift, skriven för ett NU mitt i diktaturen som rådde då. Där den nya boken slutar med den unge berättaren på väg ut i ett snart självständigt Kenya tar den här romanen upp berättelsen när landet varit självständigt några år, när allt gått åt helvete, när den nya regimen fångat upp det värsta av både det gamla samhällets patriarkat och stamtänkande och det klassförakt och den halshuggarkapitalism de lärt sig av engelsmännen.

I dag, barn, ska jag i tre meningar berätta historien om mr Blackman för er. I början höll han ihop landet och tankarna och själen i ett. På andra dagen tog de bort kroppen för att byta ut den mot silvermynt. På tredje dagen kom de, när de såg att han fortfarande kämpade emot, med präster och lärare för att binda hans tankar och hans själ så att de här främlingarna lättare kunde ta hans land och dess produkter. Och nu ska jag ge er en fråga: vad har mr Blackman gjort för att vinna verkligt herravälde över sin jord? Att på nytt föra ihop sina tankar och sin själ och sin kropp på sin jordplätt?

Vi kastas direkt in i handlingen; ett mord har begåtts, några av de nya, fria, rika kenyanerna har blivit mördade, och de misstänkta är ett underligt kompisgäng – tre män och en kvinna som nästlat sig in i det sköna nya afrikanska samhälle som den lilla byn Ilmorog ska byggas upp till enligt västerländsk modell, subversiva element som inte har någon plats här, och som nu visat sin sanna natur. Dörrar sparkas in, handklovar och batonger tas fram, häktesdörrar slår igen. Slutet är nått, nu backar vi och ser hur vi hamnade här. Fyra vänner, fyra väldigt olika historier och erfarenheter, fyra öden som ska vävas ihop till det blodiga slutet. Voffo gör di på dette vise? Självständigheten är ju uppnådd, vad finns nu att gnälla över?

Jo, En blomma av blod är en väldigt politisk roman utklädd till deckare; inte olikt Sjöwall & Wahlöö, fast med mycket högre insatser, kombinerar NgÅ©gÄ© den klassiska romanen om hur och varför ett brott begås med en ursinnig samhällskritik som svingar Marx som en slipad måttstock. Det är berättelsen om en ung lärare som anländer för att bygga upp det perfekta afrikanska samhället, och bit för bit får se hur ”självständighet” bara kommer att bli en ny form av samma utsugning som makthavarna lärde sig i engelska skolor; en ung kvinna som fått veta att hon är fri nu, och ändå förväntas vara en ödmjuk tjänare och sexobjekt för männen; en fackföreningsman som upptäcker att friheten bara gett nya bossar; en frihetskämpe som inte längre behövs när de nya makthavarna finns på plats. Det är svårt att inte se symbolik i omständigheterna runt romanen, som NgÅ©gÄ© påbörjade i exil i USA och avslutade i exil i Sovjetunionen, och när han återvände hem kastades han i politiskt fängelse där han fick skriva sin nästa roman (den allt annat än subtila Djävulen på korset) på toalettpapper. Det är också den sista romanen han skrev på engelska innan han övergick till att skriva på sitt eget modersmål – man kan inte vara fri om man fortfarande måste uttrycka allt på det språk som i flera omgångar använts för att etablera förtryck, menar han. Kolonialismen har förgiftat allt till en enda Orwellsk röra där oavhängighet betyder ”var och en för sig själv” och frihet betyder friheten att roffa åt sig.

Det där är både romanens stora svaghet och styrka. Det är ofta en fantastiskt medryckande berättelse, med väl utmejslade karaktärer som försöker ta sig fram i det som kallas en ny värld men är misstänkt likt den gamla. Men vi tillåts aldrig riktigt glömma att det är en politisk parabel. Det är ur övertygelsen, raseriet över svikna löften som romanen hämtar sin energi, men samtidigt vill den också ge svar som så här många år senare, efter Berlinmur och Himmelska fridens torg, ser lite för naiva ut. Återigen kommer jag att jämföra den med den senare romanen Wizard of the Crow (kan vi få den på svenska också, Norstedts? Snälla söta goa?), som tacklar liknande frågor med samma knivskarpa analys, men vägrar ge lika självsäkert allvarliga lösningar. Samtidigt säger det mycket om NgÅ©gÄ©s egen kluvenhet att slutet i den här romanen ekar både Macbeths mest desperata nihilism och Internationalen i full kör; hoppet lever även när verkligheten sviker.

Jag har ändå svårt att skaka av mig En blomma av blod. Som störst är den när den är som minst, när NgÅ©gÄ© utifrån fyra människors olika erfarenheter, idéer och tillkortakommanden skissar upp en hel ny världs motsättningar och möjligheter. Jag önskar att jag kunde sitta och dricka öl med Munira, Wanja, Abdulla och Karega runt det där bordet i ett nytt Nya Ilmorog. Jag önskar att jag hade något att säga dem som inte lät som ytterligare en vit man som talar om var de gjorde fel. I brist på det är jag mer än nöjd att lyssna, även när de går igenom de misstag de måste göra. Slutet är ju bara början.