I Stora Skogen bor många djur, kaninfamiljen med syskonen Nina och Kain, kråkorna som tvärtemot Uggla kan läsa, mössen, räven, ekorren, igelkotten och grävlingen. Och i hundkojan till ödehuset bor hustomten Vrese.

Huset som Vrese fortfarande ser efter är sen länge övergivet av dess människor och på skylten vid grinden står det ”Tomten till salu”. Trots det utför Vrese sina sysslor, tänder ljus i advent, drar upp klockan och ser till att sängar och leksaker är i gott skick, i fall att någon skulle komma tillbaka. Under tiden går han mest omkring och muttrar och är sur, för det är så hustomtar är mest.

Skylten vid grinden är trasig och blåser iväg, när kaninbarnen hittar den kan de endast tyda ut ”Tomten till s”. Självklart blir deras tolkning att tomten ska komma till Stora Skogen och så drar alla förberedelser igång. Problemet är bara att djuren varken vet vad tomten eller julen egentligen är för något. Tillsammans vet de att det finns något som heter snö ”som är så kallt att det nyper till i nosen och allting blir vitt som blomkål”, att man hänger upp fina saker i ett träd och att man ger varandra klappar.

Men då Nina kommer ut ur hålan faller nåt ner på hennes nos. Nåt som är kallt och får henne att nysa och skratta. Luften runtomkring är full av vita flingor som dalar ner och lägger sej på marken, på grenarna och på henne själv.
Hon ruskar på grenarna.
Hon tar upp så mycket snö hon kan i händerna och kastar upp det över huvudet.
Det får henne att bli vild och glad.
- Snö! ropar hon. Det måste vara snö!
Hon dansar en nu-faller-snö-dans tills hon halkar.
Då stoppar hon in huvudet i hålan och ropar:
- Nu är det vinter och tassarna slinter! Kom ut och halka allihopa!

Djuren i Stora Skogen påminner mig på något vagt sätt om djuren i A A Milnes Nalle Puh. På samma dum-söt-snälla sätt förbereder de inför något som de inte har en aning om ifall det kommer att inträffa. Och det är sött, speciellt med Eva Erikssons välkända illustrationer av djuren. Trots att sagan är helt ny känns den som något jag läste som barn. Å ena sidan är Jul i Stora Skogen tidlös och stämningsfylld, å andra sidan bjuder den inte på något nytt och det känns som att jag redan har läst den.

Självklart kommer Vrese till djurens stora fest, för jul blir det ju oavsett om granen är klädd eller inte. Och i det ligger en trygghet som hör sagan till.