Trieste i dåvarande Italien, 1943: En man hittas med skallen inslagen, nära döden, med svåra hjärnskador och helt utan minne – till och med språket har han förlorat. Den enda ledtråden till vem han är är en finsk sjömansuniform och namnet som sytts in i den: Sampo Karjalainen, så sannfinländskt det kan bli, med Kalevala-ekon och allt. Hur vet vi det? Jo, det slumpar sig inte bättre än att läkaren ombord på det tyska ambulansfartyg han förs ombord på är exilfinne, som här ser en chans att återknyta till sitt arv: Han ska rädda sin stackars landsman, hjälpa honom att återupptäcka sitt språk, sin kultur, sin identitet. Så efter att ha (om)lärt sin patient grunderna i finska, det där uråldriga språket med sin helt egna grammatik, skickar han honom till ett sjukhus i fjärran Helsingfors för att återhämta och återfinna sig.

(Senare hittar läkaren själv dit, finner Sampos dagbok och sammanställer den till den här boken. Han måste skriva om den rätt rejält, men det är OK, han vet precis vad den andre mannen menade.)

Substantivet i finskan är ogripbart, gömmer sig mellan de femton kasusens många böjningar och låter sig sällan fångas i nominativ. För finskan tycker inte om tanken på ett subjekt som utför en handling. Ingen i den här världen utför något, utan allt sker av sig själv för att det måste ske och vi är bara en av många saker som skulle kunna ske. I en finsk mening samlas orden runt verbet som satelliter runt en planet och det som är närmast verbet blir subjekt.

…Jo, Ny finsk grammatik är en roman som väldigt medvetet leker med olika nivåer, men som ändå gör det på ett sätt som känns naturligt. Vi har berättelsen om Sampo, en man som förlorat allt och driver runt i ett kallt Helsingfors, utan att veta vem han är, utan ens ett eget språk, medan kriget mot Sovjetunionen rasar bara några mil bort. Han finner en vän som försöker hjälpa honom att återintegrera sig genom att lära honom finsk mytologi, det viktiga kulturarvet, språket som i sig formar en helt unik Finskhet… Det finska ordet för ”Bibel” betyder till och med ”grammatik”, förklarar vännen, en schaman utklädd till präst, som alltid har en halvfull flaska Koskenkorva att ge nattvard med. (Det gör det inte.) Han får ett helt tankemönster inplanterat, men hjälper det? Där har vi romandelen av romanen, en oändligt sorgsen personteckning, som inte blir mindre ironisk av att vi inte kan veta hur mycket av den som faktiskt är ”sann” och hur mycket som är redaktörens egen historia. Där hittar Marani en drömsk, nästan mytisk berättelse som ändå känns oerhört närvarande, runt brinnande skogar, flackande ljus och minnen som hittas på och göms igen.

Samtidigt är det naturligtvis svårt att inte väga in att detta är en roman skriven på 2000-talet, av en författare som jobbar mitt i det moderna Europa som utsett sig självt till fredsprojekt, och som kan sägas handla om Europén: En man så förvirrad att han när kristiden sätter in söker febrilt efter ursäkter att se sig själv som bättre än andra, som måste förenkla historien för att få ett heroiskt förflutet inplanterat, måste vända sig till Renheten och Vissheten i förhoppning om att den på något vis kan vrida tillbaka klockan till ett mytiskt förflutet. En historia som kretsar runt men aldrig kommer fram till Trieste och Viborg, två av de städer som helt bytte ägare och identitet efter kriget; en italienare som skriver om fortsättningskrigets Finland, utan att någon någonstans ens nämner vems sida de egentligen står på i striden mot en hemsk undermänsklig fiende. Som en Tabucchi-roman filmad av Kaurismäki.

I den där krocken, mellan skildringen av en enda mans sökande efter ett jag och en hel kontinents skräckslagna backande in självgodhet, skapas något att tänka över. Och trots en lite väl förutsägbar vändning i slutet överlever historien det. Den har ju, oavsett hur många som får panik när gamla privilegier utmanas, en tendens att göra det.