När läste du senast en katastrofroman?

En svensk?

Upplägget till Mikael Niemis bok Fallvatten låter verkligen som inget annat, och det var det som lockade mig till den. Tänk dig att Lule älv svämmar över. Dammarna brister. Det du aldrig trodde skulle kunna hända händer. Den stora vågen närmar sig men än finns det lite tid, du vet det. Vilka saker skulle du ta med dig? Du får tre saker. Välj inte en alkoholiserad make. Var la du de gamla fotoalbumen, farfars historier på skiva, dagböckerna från din ungdom? Välj inte katten, om den inte står att finna omedelbart. Kanske kommer din krocksäkra bil inte att vara det ultimata skyddet just nu. Vad gör du när mobiltelefonen inte längre fungerar? Det är trafikkaos och du kanske måste lämna din bil, där kommer en motorcykel i högsta fart, du måste tänka snabbt! Bestäm dig! Nu!

På bokmässan i Göteborg fick jag uppleva Niemi som berättare, och det, för er som inte fått uppleva det, var något utöver det vanliga. Gör det, om du får chansen.

Det skulle kunna bli som i Hollywood. Larmet går, de kostymklädda männen tar sina bilar och sticker iväg, tänker bara på sig själva. Kvar finns en kvinna, ”hon är väldigt lik Jodie Foster”, som Niemi säger. Hon hittar en hemlig väg, en lucka för dammen att försvinna genom. Men ingen tror henne. Hon lyckas och leder vattnet under Luleå, och så kommer alla att klara sig. Detta scenario målar han också upp. Med de avslutande orden ”Så går det inte i min bok.”

För ett tag sen såg jag Pestens tid, en teveserie byggd på Stephen Kings bok från 1978. Eller försökte se, men gav upp. För det som började så bra med en smitta som slår ut de flesta i världen, bara några överlever och får ta på sig att skapa en ny värld tillsammans, mynnar i Kings tappning ut till något både stereotypt, sexistiskt och oerhört ointressant.

Visst har Niemi vissa likheter med King. I sina snabba karaktärsskisser bollar han med en hel del stereotyper. Till en början. Men säg den som inte växer av att plötsligt finna sig på en skör tråd mellan liv och död. Vad gör man inte för att överleva? Det mesta, enligt Niemi. Och inte känns det overkligt eller svårt att tro på! Nej, alla karaktärer borde egentligen utsättas för prövningar likt dessa, för gud så intressant det blir! Framför allt är Niemi olik King i skildringen av människor: han må vara snabb på beskrivningar, för det höga tempot och digra persongalleriet kräver det. Men aldrig att någon är god eller ond. Aldrig att man vet var man har dem. Även om precis de karaktärer som borde fastna med varandra, fastnar med varandra…

- Om du inte snott min mobil kunde du fått låna den nu. Fattar du att då hade jag haft den kvar. Då hade vi kunnat ringa till kompisen därute.
Så var det ofta med kvinnor, tänkte han. De gjorde något, vad som helst, och så blev det fel. Och så fick man gå efter och rätta till.
- Det var min privata, fattar du. Jag hade köpt den för egna pengar. Flera tusen spänn som du kastat åt helvete.
Hon fortsatte tiga. Det irriterade honom. Ett förlåt kunde hon väl klämma ur sig, det var det minsta man kunde begära. De trodde de kunde behandla en hur som helst, bara för att man var man. Han hade räddat livet på henne, och hon kunde inte ens få ur sig ett litet tack.
- Tvåtusen kan vi säga. Minst tvåtusen var den värd. Har du pengar på dig?

Men den stora skillnaden mellan Niemi och King, är språket. Jag föll aldrig för Populärmusik i Vittulaa, men just nu förstår jag inte riktigt varför. Med sin vackra, självklara prosa får Mikael Niemi gärna skriva varje bok jag ska läsa i framtiden.

Adolf försökte trevande lossa bältet. Händerna lydde inte, de var ostyriga som blomblad. Blodet stack och strömmade i dem, fingrarna var som trubbiga tummar där de famlade efter spärren. När bältet släppte vällde också smärtan fram. Över bröstkorgen, axlarna och bålen löpte långa piskrapp. Det var bältessträckaren. Remmarna hade dragits åt som trådarna i en ugnsgrillad karré. Han hostade kvävt i rökluften, hade lust att spotta men valde istället att svälja. Man spottade inte i en saab.

Målande, och det behövs verkligen. Galghumorn är på plats. Det är mycket med det fysiska i den här romanen, och det är inte alltid jag lyckas se det tydligt framför mig. Hur flyter saker i förhållande till varandra? Men när det fungerar, vilket det ofta gör, är det desto mer fysiskt även i läsningen, jag vrider mig i plågor.

Med lätta fingertoppar gled hon över hans slanka vad. Håren kändes tydligt, stråna var oväntat sträva. Någonstans fanns benbrottet, hon måste stålsätta sig. Trevande in mot den onaturliga vinkeln.
Det första hon kände var en påse. Skinnet satt löst och glipade. Fingret gled in i en skåra, en uppfläkt hudöppning [...]
Knäet var borta. Hon fann det inte. Där var knölar och kotor och en naken utstickande benknota. Vaden måste ha brutits framlänges, underbenet hängde fast i bara skinnet och några senslamsor. Hon slet i hans fot, försökte vicka lös vaden ur grenverket.

Jag vill inte berätta för mycket om hur det går för någon i den här berättelsen, för jag rekommenderar alla att läsa den. Det är spännande, det är som att se en film, det är psykologiskt outhärdligt stundtals, och inte alls Hollywood. Utan mycket svenskt. Mänskligt. Norrländskt. Ensamt. Det här är årets julklappsbok. Och jag är lång tid efteråt missnöjd med att den redan är slut.