Varför är det ekonomisk kris i USA och södra Europa? Paul Krugman vet. Han vet vad som är problemet och hur vi skall fixa det.

Men – och det här retar såklart amerikanske nobelprisvinnaren Krugman oerhört – ingen i ledande ställning lyssnar på honom. Detta fast Krugman, enligt Krugman själv, har haft rätt, har rätt och kommer att få rätt.

Problemet idag enligt Krugman: För många länder försöker sälja mer än de köper eller – om de är i kris – försöker få budgeten att gå jämt upp. Om alla sparar samtidigt blir det lågkonjunktur.

Lösningen enligt Krugman: stater måste spendera mer pengar än de plockar in för att på så sätt stimulera ekonomin och få folk i arbete igen.

Det här kan förefalla vara enkel matematik. Men är det inte rationellt att spara när det är kristider? För ett enskilt företag eller ett hushåll är det rationellt att dra ner på konsumtionen, öka sparandet och vänta med större investeringar när det ekonomiska läget verkar skakigt.

Och dessutom, i kristider är det fler som drar på sig skulder (ofta ofrivilligt p.g.a. av att exempelvis bostadsmarknaden faller ihop) och blir arbetslösa, varför – om vi ser till hela befolkningen – det konsumeras allt mindre.

Men, menar nu Krugman, en stat får inte sköta sin ekonomi på det här sättet. När hushåll och företag drar åt svångremmen, när folk blir arbetslösa och har stora skulder, då måste staten öppna kassakistorna. När det är kris skall det slösas. Dels genom att trycka pengar och dels genom tunga investeringsprojekt som ger jobb. Om staten gör det här kommer optimismen tillbaka och företag och hushåll börjar spendera mer och staten kan, å sin sida, dra åt svångremmen igen.

Halva Krugmans bok är fantastisk lärorik och intressant och behandlar precis den här typen av frågor. Det är nationalekonomi för folk som inte är nationalekonomer. Andra halvan av boken är en självförhärligande genomgång av alla amerikanska ekonomer som haft fel när de sagt att Krugman har fel. Från svensk horisont är det här interna käbblet inte jätteintressant.

Det största problemet med den här boken är att det är smått obegripligt varför inte alla tror på Krugman. Han har ju en jättebra lösning på krisen som politiker borde älska. Spendera mer pengar så ordnar det sig. Om man kan backa upp det här med teori borde det tilltala.

Krugman menar att ekonomer, för att göra en brant sammanfattning, har lärt sig att om staten investerar så slår detta ut privata investeringar, därför är det ingen lösning att låta staten öka sina utgifter. Krugman menar att de borde läsa Keynes (brittisk ekonom, 1883-1946) och förstå att i kristider sker inte detta. Samtidigt borde samma ekonomer förstå att det inte gör så mycket om vi har en viss inflation, därför är det inte fel att staten ”trycker pengar”.

Krugmans eget privata problem – som i förlängningen blir läsarens problem – är att han anser att alla som inte tycker som han är korkade. Motståndare förvandlas ständigt till fågelskrämmor, det verkar obegripligt att inte alla alltid håller med Krugman.

Men det finns andra böcker som ger andra perspektiv. För den som vill se ena sidan av saken, Krugmans sida, presenterad på ett superbt pedagogiskt sätt – och som vill veta mer om Keynes – skall läsa den här boken.