Recension

: Jag älskar Manne
Jag älskar Manne Pija Lindenbaum
2012
Bonnier Carlsen
8/10

Pekboksdramatik

Utgiven 2012
ISBN 9789163870026
Sidor 32

Om författaren

Pija Lindenbaum, född 1955, uppvuxen i Sundsvall. Hon är utbildad på Konstfack och arbetar som tecknare, formgivare och författare. Några av hennes mest uppmärksammade bilderböcker är Else-Marie och småpapporna, Boken om Bodil och trilogin om Gittan. Hon har bland annat tilldelats Elsa Beskow-plaketten och Augustpriset.

Sök efter boken

Pija Lindenbaum är alltid bra. Hon har skrivit några av de senaste årens allra bästa bilderböcker, och skapat egensinniga och egenartade huvudpersoner som Gittan med gråvargarna och Else-Marie med småpapporna. Jag älskar Manne är hennes första bok för mindre barn, mindre som i pekboksåldern.

Huvudpersonen här är en liten kille vars namn vi aldrig få reda på. Han berättar själv om sin relation till Manne, kompisen som han leker med. Hela historien utspelar sig i en sandlåda, ett fyrkantigt litet universum vars enkla lagar sätts ur spel när det anländer ytterligare en person: en kille till, som blir en rival om Mannes uppmärksamhet.

Texten i Jag älskar Manne är nästan Barbro Lindgrenskt Max bil-fåordig: meningar som ”Jag älskar Manne” och ”Jag älskar Mannes hink” är i regel det enda som står på ett helt uppslag. Trots det lyckas Lindenbaum förmedla en dramatik och ge karaktär till historien, och det gör hon genom bilderna. Relationen mellan Manne och huvudpersonen blir tydlig, långt in i boken är det Manne som agerar medan berättaren håller sig i bakgrunden och betraktar. Det är när han sedan slutligen ger sig in i leken, och faktiskt in i sandlådan, som hotet också anländer; sedan några sidor tillbaka har läsaren kunnat följa det som huvudpersonen inte sett: hur en liten figur målmedvetet närmar sig över motsatt uppslag och anländer från höger.

manne3-inlaga

När jag först läser Jag älskar Manne saknar jag lite av Lindenbaum: det lilla formatet tillåter inte samma absurda och ändå glasklara historia, språket kan inte ta sig några excesser. Men ju fler gånger jag läser den desto mer ser jag dess förtjänster. Det är ett kammardrama som utspelar sig framför våra ögon, och slutet är oväntat. Så mycket kan avslöjas som att det inte slutar med att alla blir vänner och leker tre, vilket väl hade varit det ”moraliskt riktiga” och enklaste valet. På det sättet är Lindenbaum sig lik, barnen i hennes böcker får vara otypiska, sturiga och ibland egoistiska utan att straffas för det. Istället känns de rakt igenom som naturliga och verkliga små individer.

Alice Thorburn

Publicerad: 2012-11-04 00:00 / Uppdaterad: 2012-11-03 18:01

Kategori: Recension | Recension: #4960

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?