Asrin är tolv år och ska börja i en ny skola. Det är inte det enda som är nytt i hennes liv: sedan hennes föräldrar försvann för ett år sedan bor hon dessutom hos sin farmor, som hon egentligen inte känner särskilt väl. Det här kanske låter som inledningen till en socialrealistisk skildring av en ung flickas uppväxt. Det är det inte. Istället är det första som händer att farmodern tar med henne till en träff med en klubb för barn i hennes ålder, med det, för mig men kanske inte för alla tolvåringar, lockande namnet ”Stockholms magiska mattesällskap”. Där får hon höra början på en berättelse om en parallell värld vid namn Eunomia, dit man kan ta sig genom ett antal speglar som gömts och vaktas runt om i Europa, och där börjar också de konstiga händelser som sedan leder till att Asrin börjar undra om Eunomia kanske finns på riktigt.

Det är alltså frågan om en klassisk fantasy av Narnia-typen, det vill säga den utspelar sig dels i vår värld, men det finns andra världar dit man kan ta sig från vår. Att författaren läst och gillar både Harry Potter och Maria Gripe är uppenbart, och hon refererar också till en mängd verkliga böcker. Också geografiskt är boken väl förankrad i ett Stockholm man känner igen – var Asrin och hennes vänner bor beskrivs utförligt, liksom vilken skola de går i och på vilket café de hänger när skoldagen är slut.

Detta är både en av bokens förtjänster och lite av ett problem. Det är roligt att få känna igen sig och att få följa med till olika verkliga platser, men det blir också väl många beskrivningar av exakt vilken väg man går mellan olika platser, vilket inte tillför något till historien. Boken är överlag spännande och lättläst, men lite pratig. Den har en tendens att beskriva hur platser ser ut snarare än vad barnen upplever känslomässigt, och det hela blir därför ibland platt.

Själva den fantastiska historien är omständlig, men lockande, och jag gillar hur författaren har valt att binda ihop händelser i vår verkliga historia och mytologi – som Merlin och Alice i Underlandet – till den berättelse om en annan värld som boken berättar. Temat med speglar som portar till andra verkligheter är väl beprövat, och fungerar. Däremot känns vissa saker ologiska, inte minst mötena med mattesällskapet, som känns helt orealistiskt skildrade. En gång i månaden besöker barnen ett mystiskt hus på Djurgården och träffar en professor i fysik. Man kunde vänta sig att de skulle vara där minst en timme, och kanske att de skulle ägna sig åt någonting som hade med matte att göra, men istället är det enda som händer att professorn berättar en ytterst kort bit av historien om Eunomia – när man läser känns det som att mötet knappt hinner börja innan det tar slut igen, men det reflekterar barnen inte alls över.

Porträttet av Asrin och hennes vänner är liksom mycket annat i boken ojämnt, bitvis rätt platt, bitvis roligt och välfångat. Dialogen funkar dock oftast: Erika Vallin har känsla för hur man faktiskt pratar, och det är fint. Också relationen med de nya vännerna Lima och Max är väl beskrivna, medan bilden av den obligatoriska populära-men-otrevliga-tjejen Fiona blir schematisk och grund.

Sedan finns det en sak som man undrar över boken igenom, och det är varför Asrin aldrig bara frågar sin farmor om mysteriet med speglarna och Eunomia. Att farmodern vet något är uppenbart, och hon och Asrin verkar dessutom ha en bra relation. Det där är ett problem som fantasyn ofta ställs inför: man vill inte avslöja för mycket för fort och därför kan man inte låta vissa karaktärer diskutera saker med varandra, trots att de rimligtvis borde ha gjort det i verkligheten. Här blir det ännu tydligare eftersom historien är ganska utdragen tidsmässigt – det tar ett helt läsår från att den inleds till att kulmen nås – där hade författaren också kunnat dra ihop det hela och fått upp tempot i berättelsen en del. Så det fattas en del för att det här ska vara någon riktigt bra bok, men det viktigaste finns där: fantasin och flytet i berättelsen.