När Julies mamma dör hamnar Julie, mot sin vilja, i det lilla samhället Vägsände. Där bor moster Henry, som hon aldrig tidigare har träffat. Innan Julie ens hinner komma över chocken, att föräldralös stå i ett helt nytt sammanhang, börjar livet i Vägsände framstå som en saga, fylld med diverse udda karaktärer.

Den sista utvägen är den första delen av två och Karina Berg Johanssons andra roman efter debuten Synvilla. Det är en bok om godhet och ondska, om liv och död, om kärlek och svartsjuka – men kanske mest av allt om att förvalta och bära alla dessa krafter inom sig. Och om att kunna hantera dem.

Men tillbaka till Vägsände, denna utpost i livet – en gräns mot verklighetens ytterlighet och lives terra incognita. Till att börja med, varför har alla så ålderdomliga namn? Här finns en Vera, en Sonja, en Ivar, en Märit och så vidare. Och varför har alla så konstiga kläder på sig? (Det här slår alla hipsters och flicktanter i världen, jag lovar!) Och varför serveras så mycket röd mat och så mycket kött? Blodpudding, köttbullar, lingonsylt och nyponsoppa? Så slutligen: vad är det egentligen moster Henry och Adam Stierna forskar på i Institutets dammiga laboratorium? Det hela ter sig allt mer overkligt.

Vägsände blir ett slags gotiskt ‘Landet-länge-sedan’, en heterotopi där det är lätt att gå vilse och, som en följd på detta, inse att man är bergtagen i en pervers blandning av skräck, njutning och förtjusning. Men detta är också en roman om att växa upp – om den där kittlande, irriterande, kliiga tonårsvardagen.

Karina Berg Johanson kan det här med att skapa stämning. Det är inget snack om saken. Just den här gnagande oron – att något inte riktigt är som det ska, är bokens främsta styrka. Allra bäst är det i början, då den bara existerar som en lätt skrapning på ytan. Likaså ror hon i land med att sy ihop trådarna från den klassiska skräckgenren med en samtida, mer poppig och plastig, svenssongotik. För precis så suggestivt som språket kan vara när det är som bäst, lika klatschigt och käckt tenderar det att bli. Den sista utvägen är en flickbok, men lånar friskt från både den viktorianska litteraturens skattkammare liksom av samtida kiosk- och boklådsvältare som Twilight- och Engelforstrilogin. På så sätt får också boken tydliga drag av fan-fiction.

Då och då förvånas jag av den märkliga ordföljden. Sättet att bygga meningar på känns konstruerat och tillgjort. Och vem har någonsin hört talas om ”tveksam sprejgrädde”? Detta understryker det metafiktiva i boken. Den sista utvägen fungerar dels som en erotisk dagdröm, en fantasi skapad av en ung kvinna som ska ta klivet in i vuxenvärlden och dels som en initiationsrit (där protagonisten tas från samhället för att utsättas för prövningar – just det, ute i skogen vid vägs ände – för att sedan återbördas till samhället igen.) Och det är precis vad som händer Julie. När hon klarat av sitt kvinnodomsprov kan hon packa sin väskor och fara tillbaka till stan, den rätta världen, igen.

Resan tillbaka till verkligheten sker inte utan komplikationer. Vägsände har slagit sina klor i Julie. Mörkret, döden och svärtan har blivit något att åtrå. Inte i form av någon perverterad dödslängtan, men som en dragning till de enigmatiska, kaosartade rummen av livet. Rum, som innan vistelsen i Vägsände, har varit låsta. Nu har Julie nyckeln. Biljetten dit är den unge hjärtekrossaren, junkern Leander. Han förkroppsligar inte bara Julies andra hälft, utan just det där tvetydiga andra. Även om han står på ‘rätt sida’ är han samtidigt ett hot mot den rätta vägen.

Men som den gentleman han är, kan han givetvis inte har en ‘riktig’ relation med Julie. Han måste, och nu ska jag inte avslöja för mycket – bli botad först. Avhållssamhetens evangelium alltså. Känns det månne igen? Vid det här laget borde väl alla kunna se ett syskonskap hos Stephenie Meyers odödliga kärlekspar Edward och Bella, men till skillnad från den amerikanska förlagan blir det aldrig riktigt på allvar i den svenska landsbygdsmyllan. Hela tiden finns ett skyddsnät att falla tillbaka i. Vägsände må vara vägs ände, men det finns alltid en väg tillbaka. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Kanske beror det på målgruppen, som i det här fallet känns något luddig. För läbbigt för de allra yngsta och för gulligt för det lite äldre.

Så, vad händer då i nästa del? Tja, den som lever får se.